till stortjejens förtret.

Hennes närmaste kompisar har fått mobiltelefoner. De är ÅTTA ÅR!!!!!!

De har inget behov av en mobiltelefon men klantiga, otänksamma vuxna ser till att skapa detta behov. Jag blir så TRÖTT:(

Jag har förklarat för stortjejen att i ett par år till jag vill alltid veta var hon är och då kan jag ringa dit. Dessutom är hon av typen som kan tappa bort plånboken mellan ytterdörren och bilen så telefonens varande skulle inte bli långt.

Hon accepterar förklaringen men framförallt accepterar hon att det är vi vuxna som tar beslutet om om och när hon har behov av en telefon. Jag förstår väl också att att jag inte kommer att kunna stå emot hur länge som helst och gör det ju inte för sakens skull men jag undrar just vem föräldrarna lägger skulden på när telefonen tappas bort eller blir stulen???

Jag har i hela mitt liv läst mycket böcker och dessutom samlat på dem. Sedan jag fick mitt första barn för snart nio (!!) år sedan har jag märkt av perioder då lusten (läs energin) att läsa bara inte velat infinna sig. Jag har då hemfallit åt korsord och suduoko vilka är bättre lämpade för kortare stunder och dessutom ser till att hjärnan inte rostar ihop helt. Jag kan med glädje informera om att den senaste perioden av lästorka nu verkar vara slut då jag på två veckor slukat fyra böcker. Med tanke på att jag bara läser innan John Blund dyker in genom sovrumsfönstret känns det som värsta bokfrossan. Då mellanprinsen upptäckt rymden och ställer en massa omöjliga frågor har vi dessutom varit på biblioteket två gånger den senaste veckan. Sist sprang jag av en händelse på senaste Helene Turstens "Mannen med litet ansikte". Lycka :)) Boken ska vara tillbaka inom sju dagar. Ha, sju dar. Jag kommer att sträckläsa den på två nätter.

 

Till min födelsedag, som infaller om en månad ska jag bara önska mig böcker. Min goda vän i söder har på sin blogg några roliga boktips om relationer. Efter att ha avslutat Maria Svelands "Bitterfittan" ser jag fram emot införskaffandet av "Familjens projektledare säger upp sig" av Gunilla Borgensten. Ska dessutom se till att maken läser den.

 

Apropå Maria Svelands bok "Bitterfittan". Kommer på mig själv med att uppmärksamt observera de vuxnas aktiviteter i vår familj. Med rätt "glasögon" och förbehållslös inställning reflekterar jag över vilka roller och mönster vi hemfaller åt. Det första som slår  mig är att vi är ett ganska bra team. Precis som i ett arbetslag har vi utvecklat en tyst kunskap. Kunskapen om våra barns behov och rutiner. Ta gårdagskvällen till exempel. Stortjejen och lillfisan var med mig i badet. Stortjejen vill ha sin hårtvätt på ett visst sätt för att undvika katastrofen som det innebär att få schampo i ögonen. Därefter behövs det två badlakan, ett till håret och ett till kroppen för att enligt henne undvika eventuella frostskador. Vanligtvis har vi en temperatur på 25 grader i badrummet men det gäller att välja sina strider så två badlakan tillhandahålls således. Lillfisan sitter under tiden i ett fast grepp mellan stortjejens ben och plaskar av hjärtans lust.

 

Efter avslutat bad väntar kvällsmat och i köket står maken redo att ta emot beställningarna. Stortjejen vill ha sin youghurt i glas och mellanprinsen i tallrik. Detta vet maken. Stortjejen vill ha rostad macka, lillprinsen mikrad macka med smält ost. Detta vet maken. Jag blandar välling till lillfisan som sitter i sin stol och knaprar på ett knäckebröd. Måltiden avslutas med tandborstning och toalettbesök. Därefter väntar sagoläsning med de stora barnen för maken och jag lägger lillfisan. I morgon kanske vi gör tvärtom. Allt efter lust och behov.

 

20 minuter senare sitter vi i soffan med varsin kaffekopp och ler förnöjt mot varandra.

- Vi har det ganska bra, va? säger maken.

- Ja, säger jag. Du är bra.

 

 

...idag.

-Jag ville bara höra hur du tänker inför framtiden?

Ja, du. Vad svarar man på det. Jag har en massa tankar om hur jag vill att framtiden ska te sig. Jag vill ha nytt jobb, en massa pengar och dessutom harmoni och balans inombords. Kan du fixa det?

 

Nu sa jag ju inte det till henne utan berättade när jag vill börja jobba och att jag är flexibel med var hon kan placera mig. 1/4 är det tänkt att jag ska sparka igång med 75%. Är ambvivalent inför att börja jobba men efter tre barn vet jag att det löser sig bara jag kommer igång. Har ju en arbetsmoral som knäcka vem som helst, inklusive mig själv, så det blir till att starta upp med en ödmjuk inställning och inte säga ja till allt. Våga vägra, är mitt nya motto..?

 

Läser just nu Maria Svelands "Bitterfittan" och känner att den dagtid upptar halva mitt medvetna. Byter jag blöjor eller steker falukorv så är den med, innanför pannbenet. Vad underbart med en människa som på ett så formidabelt sätt kan formulera alla de skavsår jag gått med så länge i ord. Min utgångspunkt under hela mitt vuxna liv har varit att män inte är utvecklingsstörda, vilket min mor och hennes gelikar verkar tro. Hon tycker ju maken är "SÅ FANTASTISK" vad gäller hem och familj. Han gör ju bara en del av det som jag gör och jag är minsann inte "SÅ FANTASTISK". Bittervarning....

 

Män har samma fysiska grundförutsättningar som vi kvinnor har men tillåts inte utveckla de verktyg som livet senare kräver att de ska ha och det är ju till stor del MAMMORNAS fel. Vi sticker alltså kniven i ryggen på våra döttrar. Vi lämnar bara över stafettpinnen med oförättat värv, eller?

 

Sveland undrar varför hon inte kan älska sitt barn skuldfritt och slår där huvudet på spiket för mig. Vad är det som gör att vi mödrar hela tiden ifrågasätter om vi gör rätt eller fel medans män till synes har en helt annan rustning. Maken har många gånger under våra samtal frågat mig varför jag tror att jag inte räcker till när jag enligt honom gör det och mer därtill. Ja, du. Visste jag det så skulle livet vara bra mycket lättare. Alla dessa resonemang som jag för med mig själv för att motivera de beslut jag fattat. Herregud, vad tid och energi de tar. Moderskapet verkar vara så nedtyngt av plikt och försakelse av alla egna behov att det ständigt krockar med minsta lilla frihetsivran och det stör mig. STÖR MIG!!!!

Det är väl nedärvt från generation till generation men min fria vilja att kasta av mig ryggsäcken räcker inte för att det ska bli en realitet. Min vilja krockar med mina känslor och den kampen vinns oftast av känslorna som styrs just av vad jag lärt mig är "rätt". Sällan går de hand i hand med vad jag vill dessutom kostar det mer än vad det smakar att vara egoistisk i fråga om dåligt samvete och skulkänslor.

 

Känner att jag har en del kvar att jobba med för att få harmoni i tillvaron. Kanske är det som någon klok människa sa att var sak har sin tid och just nu är jag småbarnsmamma till tre med allt vad det innebär av självförsakelse. Men sen...

Inför det nya året har jag vissa förhoppningar.

1. Att familjen ska lyckas gira undan alla elaka bakterier som de senaste sex veckorna gjort livet surt. Allt ifrån magsjuka, halsfluss, öroninflammation, urinvägsinfektion och vaknätter med hostande barn på magen har hittat in under vårt tak.

2. Att ett nytt fantastiskt jobb ska dyka upp och framförallt att jag ska få det.

3. Att jag ska hitta balans mellan måsten,borden och vill. Just nu är det sista väldigt lågprioriterat och det håller inte i längden, det vet jag av erfarenhet.

4. Att tillbringa mycket tid tillsammans med dem jag håller kära, familj och alla mina underbara vänner.

 

Utvärdering av ovanstående sker den 31/12 2008

 

Julen har varit lugn. Lagom med julklappar och människor på ett och samma ställe. Nyår skulle tillbringas i glada vänners lag men magsjuka satte stopp för det. Vi fick omgruppera för att barnen ändå skulle känna att det var lite festligt. Det blev således charader, skattjakt och playstationturnering. Stortjejens förslag, röda vita rosen, fick vi lägga ner då ingen orkade jaga. Kul hade vi i alla fall och barnens omdömmen var positiva. Att både jag och maken blir sjuka samtidigt är näst intill det värsta som kan hända men nu är det avklarat också. För närvarande är det bara lillfisan och mellanprinsen som är sjuka. Förkylda med nattliga hostattacker men det är fullt hanterbart. Har märkt att jag klarar mig på ganska lite sömn nu för tiden, ett tag i alla fall.