Gav mig i söndags ut med min kompis sekatören. Vädret var underbart, alla hade ätit frukost och lillfisan låg och sov i vagnen. Upplagt för några timmars trädgårdsarbete alltså. Avsikten var att ansa lite grann på våra två syrénträd som kantar ingången till vårt hus. Nu blev det kanske lite mer än ansning och slutade som det brukar. Jag börjar med sekatören och avslutar med fogsvansen (läs stor såg). Jag kan härmed meddela att vi har två totempålar som kantar ingången till vårt hus och ett inte längre upprättstående plommonträd. När maken tittade ut genom ytterdörren föll hakan ner och slog i stentrappan. Det han såg var sin fru i sitt anletes svett titta upp på honom ifrån avverkningsberget med något vilt i blicken.
- Det blev lite mer, älskling..? Fint, va????
Nu är ju han ganska van vid mina "små" förändringslustar så han stängde bara dörren med en suck. Det tyckte jag bara var bra så jag kunde återgå till mitt lilla projekt.
Hälften av grannarna stannade också till och mumlade något om att: Ja, det kan nog bli svårt för dem att ta sig igen etc. etc. bla. bla.bla.
Skitsnack. Allt jag avverkat tidigare har kommit tillbaka. Så det så.

Idag har jag lagt sju timmar ibland mina grenar och kvistar och förberett för avfärd till tippen imorgon. Det var inte lika kul kan jag säga men maken sa visst något om att städa upp efter sig igår....

 

Idag är jag så glad, så glad.
Har umgåtts med sonen och lillfisan ute i det vackra höstvädret. Att bara vara i nuet och se sina barn i ögonen som bekräftelse på att vi förstår och älskar varandra slår allt. Sonen som är 6 år har en ganska tuff attityd, mycket testosteron i den kroppen, men kan nu äntligen sätta ord på sina känslor. Vägen dit har varit lång och krokig då han fick ett flytande språk ganska sent. Nu kan vi glädja oss över resultatet. Vi skulle cykla till stan, han har precis har lärt sig cykla, och vid stora backen tvärnitade han.
- Jag känner mig rädd i magen.
- Vad bra att du berättar det för mig, svarade jag. Då går vi nerför backen istället så kanske vi kan cykla nästa gång.
Han verkade nöjd med det svaret och framförallt behövde han inte hitta på någon vit lögn för att framstå som tuff, när han egentligen var livrädd.
Det är de små detaljerna som gör det, sannerligen.

Ha nu en underbar helg alla fantastiska människor!!!

 

Har haft några tunga dagar.
Tror för första gången i mitt liv, förutom när jag jag har varit gravid, att jag känt av mina hormoner. I går började jag gråta inför mina barn bara för att jag kände mig ledsen...
Har gått på preventinmedel sedan 16-års åldern och är för tillfället helt naturell. Röda veckan har aldrig påverkat mig varken till humör eller begränsat mig. Lite och få dagar, så har det varit. SÅ ÄR DET INTE NU!!!!
Nämnde jag att jag ska ringa mödravården imorgon för spiralinsättningstid. Bye, bye alla ädla ambitionenr om att låta kroppen få vara och verka efter sina egna förutsättningar. Fy för den lede säger jag och till syster yster som har det så här och tio reser värre jämt: HUR STÅR DU UT???

När jag hade självömkat mig färdigt i går kväll tog jag mig dock en löparrunda. 8 km blev det. Känner mig således gladare idag och man ska ju vara glad.
Hoppas ni mår bra alla där ute.

I helgen har jag haft besök. Ett fantastiskt besök. Mina barndomskompisar fixade barnvakt och kom hit. Två av dem har jag inte haft någon tät kontakt med på 10-15 år men när vi väl träffades så var det som om vi sågs igår. Vi har känt varandra sedan koltåldern och delat alla faser i livet upp till vuxen ålder. Vi var ganska vilda i tonårsåldern och kunde konstatera att vi var glada att vi tagit oss igenom den med livet i behåll ;)

 

En period vi inte delat är den period vi lever i nu. Att bli och vara förälder. Samtalen under helgen kom sig därför att mest handla om detta. Alla tre bor kvar i min hemstad så en del skvaller hann vi också med. Jag hade som bomull runt hjärtat när de åkte hem. Det kändes som om vi återknutit till varandra och att vi i fortsättningen ska ha en mer frekvent kontakt. Jag åker ju ganska ofta "hem" då min syster och mina föräldrar bor kvar och då ska jag prioritera att även träffa mina vänner.

 

 

...historien om dotterns klasskompis kommer nu här. Efter samtal med "mamman" hävdade hon att hon inte alls sagt som sonen hävdat. Hon skulle dock ta ett allvarligt snack med sonen om att han ljugit och dessutom framställt henne i en mindre fördelaktig dager. Jag känner killen ganska väl och känner i magtrakten att han inte är typen som skulle ljuga mig rätt upp i ansiktet utan att det skulle synas i ansiktet men, men. Nu är mamman i alla fall vidtalad och förhoppningsvis uppmärksammad på att omgivningen reagerar.

I övrigt har veckan varit bra. Mellanprinsen fick halsfluss i torsdag men alla andra har klarat sig. Stortjejen är i Dalsland på älgjakt och jag väntar när som helst ner tre barndomskompisar från Värmland. Maken och de hemmavarande barnen är förpassade till svärmor över natten för här vankas det FEST!!!!!! 

Ha en underbar helg alla underbara människor.

Lämnade som vanligt son och dotter på skolan 8.20. Vi är några föräldrar som bildar klunga och pratar varje dag men idag riktades dock min uppmärksamhet på en av dotterns klasskompis. Denna lilla 8-åring har tolv syskon och hans mamma dog förra året :((
Förutsättningarna för en harmonisk tillvaro är alltså desarmerade från början. Pojken i fråga stod på skolgården och såg så ledsen ut att jag till slut var tvungen att gå fram och fråga hur det stod still. Han tittade upp på mig och då kom tårarna.
- Men lille vän. Vad är det?
Då kom det fram att han dagen innan lekt med några killar i klassen. Hela gänget skulle efter att ha varit ute gå hem till en av killarna. Killen de skulle gå hem till säger då: Du får inte följa med hem till mig för min mamma vill inte det???!!!!
Jag fick bita mig hårt i kinderna för att inte explodera. Ärligt talat.
Jag frågade honom om vi skulle ta ett snack med den andre killen för att höra vad han hade att säga och det ville han. Efter att den andre kille berättat sin version stod det hela klart för mig. Vissa människor är så inskränkta och elaka. Hur i hela fridens namn kan man säga till sin son att han inte får ta hem en viss kompis. Må hända är han överaktiv och uppmärksamhetstörstande men då får man väl vara närvarande när de leker och hjälpa honom. Jag ville bara ta honom i famnen och berätta hur underbar han är men då hade han väl gått under av pinsamhet. Vi avslutade i stället samtalet med att den andre killen fick en kort föreläsning om empati och kamratanda.

En sak som jag ska göra är att fråga mamman i fråga om det stämmer att hon sagt så. Det får sätta sig var det vill. Hon kanske i alla fall fattar att saker och ting man gör och säger får konsekvenser.

 

Åh, vad underbart vi har haft det. Jag vet inte när jag skrattade så mycket sist. Vi kan bli så barnsliga, jag och min syster, när vi är tillsammans. Vi skrattar åt saker som bara är roliga när det händer oss. Jag antar att vi har en egen intern humor som är svår att förstå för andra. Omgivningen skrattar oftast ÅT oss när vi får våra bryt, inte med oss.

 

Fredagen ägnades år shopping på förmiddagen och bergsklättring på eftermiddagen. Solen sken i Strömstad och klipporna lyste ljusrosa. Havet låg höstmörkt och respektingivande. Vi lade oss i en klippskreva och bara var, tysta tillsammans, mmm. På fredagkväll kom två damer som jag lärde känna när familjen var i Strömstad i somras. Görgoa människor som har nära till skratt. Vi satt ute på verandan inlindade i yllefiltar och drack rödtjut tills frosten jagade in oss.

 

Vi har sovit som stockar och lillasyster har fått frukost på sängen och jag har fått middagen serverad. Lördagen tillbringades i Svinesund, Nolby och Strömstad. Dessutom sov vi middag och gick på en pub i Strömstad. Myspys hela dagen.

 

På söndagen tog vi en lång nostaligitripp. Via Norge och Halden åkte vi in i Sverige och genom pappas hemtrakter. Där har vi varit varenda sommar fram tills vi blev myndiga. Farmor och farfar är numera döda och deras hus sålt men minnena, de finns kvar. Vi träffade några vi kände och pratade med dem. Det kändes konstigt. De hade blivit så gamla och vi är nu vuxna. Både jag och syster satt tysta i bilen och var tagna av stunden. Det kommer upp en massa känslor man inte känt på länge och dessa tar energi att bearbeta. Det var en blandning av sorg och nostalgi. Sorg över att vi inte längre hör dit. Det är verkligen paradiset på jorden. Nostalgi och glädje över alla härliga minnen man bär med sig.

 

När vi kom hem till mina föräldrar stod maten på bordet och vi hälsades med stora famnen. Vi hade massor att berätta och de lyssnade tålmodigt. Därefter körde jag hem lillasyster, som bor i samma stad, och fick gosa med hennes underbara 4-åring.

 

Jag hade ju 12 mil kvar att köra så sen eftermiddag sa vi hejdå och lovade varandra att göra om detta nästa höst. Väl hemma togs jag emot av min underbara familj. Maken såg ut att må bra och hade haft en bra helg tillsammans med barnen. Jag började längta efter dem när jag körde hem så det är väl som det gamla ordspråket säger: Borta bra men hemma bäst.