Maken har under snart två års tid gradvis ökat sina timmar på jobbet med 50 %. Från att ha jobbat 40 timmar i veckan är det nu mer regel än undantag att han gör 60. Han är så förblindad av "viktigheterna" på jobbet att han inte ens märkt detta själv. Fram tills nu har jag inte haft några större invändningar. Visst har jag ibland påtalat faktum men inte mer än så. Nu känns det allt oftare som att jag har fått nog. Fått nog av att själv planera, organisera och föra den här familjens liv framåt. Efter att en gång sprungit i väggen är jag vis av erfarenhet och är uppmärksam på symptom orsakade av stress. Nu har jag symptom och det är alltså dags att sätta sig ner och reflektera över våra liv. Ska boka in ett möte med honom ikväll, om han är hemma....

Varje år, vid den här tiden, får jag en föraning i magen. En föraning av en känsla från förr. Den vill inte riktigt infinna sig men gör sig ändå påmind på så vis att minnet talar om att när jag var barn så fanns den där, stark och konkret. Jag talar naturligtvis om att komma i  julstämning. All denna förväntan och visshet om att något roligt och spännande var på gång. Min mamma kunde det där med julstämning. Hon stressade som en blå för att kunna bjuda hela släkten på julmat. Städade och pyntade så att hela huset kunde misstas för tomtens eget. Allt lagades från grunden och när jag lite försynt som vuxen påtalade att det finns folk som lever på att rulla köttbullar tittade hon stint på mig och fnös något om "dumheter". Men jul har det alltid blivit och fantastiska har de varit.

 

Nu har jag egen familj och kan starta egna traditioner och det går väl sådär. Inte stressar jag ihjäl mig för att hinna med "allt" som borde göras utan har en mer avslappnad inställning som går ut på att det som hinns med hinns med. I alla fall tror jag det. Det sociala arvet är som bekant svårt att bryta och visst talar samvetet till mig, -"Tänk på barnen, tänk på barnen....

Det är kanske just det jag gör. Deras mamma ligger inte  i migränanfall när julaftonen kommer utan kanske sitter och spelar fia med knuff istället. Eller varför inte, tar en tur till pulkabacken istället för att jonglera med femton grytor.

 

I går kväll gjorde vi (läs jag) julgodis. Knäck, kola och Mozartkulor blev det. Stortjejen satte nejlikor i apelsiner och hängde upp dessa med makens hjälp. De doftar ljuvligt. Pepparkakor har bakats och hyfsat städat är det också. Julskinkan satte jag precis in i ugnen och den är garanterat slut innan julafton och då får jag väl köpa en till. Jul blir det i vilket fall som helst, så det så.

Familjen är på simskoleavslutning och hos kompis och jag är alldeles ENSAM!!! Så sällan detta händer.

Vad gör jag då, vid dessa så sällsynta tillfällen. Jo, sätter mig framför datorn och lyssnar igenom de missade avsnitten av "På minuten". Skrattar högt i min ensamhet och blir så glad, så glad. De är så underbart fantastiska, dessa ordbajsare av hög rang. Rekommenderas varmt.

 

Dagen har i övrigt ägnats åt körsång i stadens invandrartätaste område. Barnen som stod i första åskådarledet och går på förskolan sjöng med för fulla muggar i våra julsånger. Föräldrarna stod bakom och gjorde så gott de kunde, men glada blev de och glad blev jag. Fick en känsla av att vara på besök i en annan stad än min egen. Känner ingen i detta område och är därför av förklarliga skäl aldrig på besök där. Tål att funderas på. Jag kanske skulle bli en sådan där intergrationskompis. -Javisst, sa maken. När dygnet får 25 timmar så...

 

Imorgon fyller lillasysters lillfisa 4 år. Vill å vill så gärna åka upp och gratulera henne men 24 mil tur och retur känns idag som 100 mil. Veckan som gått har varit av det något intensivare slaget och stressymtomen har gjort sig påminda. Behöver antagligen morgondagen för rekreation. Jag vet att systeryster förstår och jag får väl krama extra på lillfisan när vi kommer upp för julfirande nästa helg. Skickar ett fyrfaldigt cyberleve till dig, älskade lillfisa. Hurra, hurra, hurra,hurra!!!!!!!

De stora barnens klasser skulle till ishallen idag. Jag anmälde mig som materialtransportör då det blir tungt att gå med all utrustning. Vi blev ca fem föräldrar som åkte med i morse.

Morgonen var innan dess välplanerad för att om möjligt undvika att anlända till skolan med en stressnivå likt en stridspilots. Mor i stugan gick upp tidigare än körv för att göra den egna morgontoaletten. Stortjejen satt som vanligt fullt påklädd med den egna frukosten framdukad på en bricka. "Det är så skönt att sitta i lugn och ro på morgnarna", är hennes standardkommentar när jag tycker att hon istället kan sova en halvtimma längre. Var gick det fel med henne????

 

Mellanprinsen är en helt annan sak. Med grus i ögonen kommer han varje morgon på någon ny förklaring till varför han just idag INTE kan gå till skolan. Det kan vara allt ifrån att han bestämt hävdar att det fortfarande är natt eller att han har vrickat stortån under natten. Upp kom han i alla fall ock frukosten gick under protester ner.

 

Så var det dags att väcka trean. Hon är dock pigg så fort hon slår upp ögonen. Vällingen intogs i stortjejens knä samtidigt som jag bar ut fika, utrustning och varmkörde bilen. På med alla kläder för att hämta mellanprinsens kompis på vägen och med full bil anlände vi till skolan i tid. Ut med de större barnen och in med alla väskor. Jag och lillfisan körde vidare till ishallen och fick en mysig pratstund med de andra föräldrarna. Viktigt, viktigt.

 

Efter att ha knutit på tio par grillor satte vi oss så tillrätta för att njuta av skådespelet. Ungarna hängde i sargen, på varandra eller på de mål som fanns att tillgå. Så småningom blev de allt modigare och släppte både varandra och sargen. Med blossande kinder blev det så äntligen dags för den varma chokladen och lussekatter. Smakade mumma även för mig som "bara" satt bredvid. Lillfisan slocknade i mitt knä så hon fick ligga under en bänk när alla skridskorna så skulle av. Allt går....

 

Mellanprinsen och hans kompis följde sedan med hem då deras skoldag slutar 11.30. Nu är de hemma hos kompisen och leker och jag sitter här med raggsockarna fortfarande på fötterna. Ska nu gå ner i tvättstugan och installera den nyinköpta tumlaren. Blir det inget inlägg i morgon så vet ni varför, huset har antagligen brunnit ner......

Jag har precis gjort en insikt som miljoner föräldrar naturligtvis gjort i åratal innan mig. December månad är vansinnig. Som ganska nybliven förälder till barn i den ålder då de börjar med olika aktiviteter slog insikten till mig med full kraft. Har tidigare klart och tydligt deklarerat för alla intresserade att "vi i vår familj gör minsann medvetna val åt våra barn och max två aktiviteter i veckan får de ägna sig åt". Ja, tjena vad bra det gick...

 

Stortjejen var smart nog att presentera sina tillskott av aktiviteter (badminton och gymnastik till de tidigare simning och körsång) med att "motion är ju SÅ bra för både kropp och själ". Dessutom var de flera i klassen som började så "ni kan ju hjälpas åt att köra".

När jag pratade med maken om hur det egentligen kunde hända svarade han "Ja, vem kan hon ta efter tro...."

Visst, hon är fostrad till att argumentera för sin sak men jag trodde ju inte att jag själv skulle gå i fällan. Mellanprinsen nöjer sig än så länge med fotboll och simning och lillfisan trivs med att hänga med.

 

Nu under luciaveckan har stortjejens kör FEMTON framträdanden på alla möjliga ställen i stan. Lägg därtill avslutningar på de andra aktiviterna med tillhörande festligheter och de obligatoriska luciafesterna, kvällstid, på skolorna. Tack och lov att lillfisan inte börjat på förskolan än. Att jag dessutom stod och sålde granar för mellanprinsens fotbollsförening halva lördagen gjorde inte saken bättre. Men, men, man vill ju "ställa upp" och vara "en deltagande förälder" men jag behöver väl knappast tillägga att jag ser fram emot jullovet.....

Som icke yrkesarbetande sedan 11 månader funderar jag ändå en del på jobbet. Nu hör det till saken att det hänt en del på mitt arbete sedan jag gick hem. Båda mina kollegor har slutat och ersatts med två nya. Den ene, en kille, har jag lärt känna ganska bra medans jag knappt vet något alls om den andra som är en tjej. Jag har inga problem med detta men det känns liksom inte längre som min arbetsplats. De har infört nya rutiner och det har börjat nya barn. Dessutom var jag och mina tidigare kollegor väl inarbetade med varandra och sådant tar tid. I mitt jobb arbetar man nära inpå varandra och utvecklar ett tyst språk, en tyst kompetens. Min ambition är ju att få en annan anställning innan föräldraledigheten är slut men om det inte blir så så går jag ju tillbaka till mitt nuvarande jobb. som jag ändå trivs bra med.

 

Kvällen ska tillbringas tillsammans med alla mina 15 kollegor då chefen har planerat julfest. Ska köra stortjejen och tre kompisar till gympan först och får sedan gå ifrån en stund för att köra hem dem igen.

 

Detta inlägg blev lite rörigt, känner jag. Kan bero på att det pågår en danstävling i rummet bredvid. Två 8-åringar dansar och två 6-åriga killar är domare och bestämmer typ av dans som ska bedömmas. Lillfisan sitter här bredvid och tycker att hon får alldeles för lite uppmärksamhet, så det är väl bäst att hon får lite mer då.

Jag är en verklig succer för advent. Stearinljusen lyser upp huset som värsta valborgsbrasan. Maken skakar på huvudet och är smått orolig för brandrisken men jag hävdar bestämt att alla ljusen är "säkrade". Både så till vida att de befinner sig utom räckhåll för barn och lättantändliga material.

 

Advent innebär också mycket sång och musik. I förmiddags höll min kör konsert i en lantligt belägen kyrka. Den var fylld till bredden och vi gjorde stor succé. Senare i kväll ska stortjejens kör ha konsert i stadens största kyrka och moderskapet (jag) kommer att sitta på första parkett och vara så rörd och stolt så att tårarna komma att forsa. Min kör har dessutom tre framträdanden till inplanerade innan jul och går allt som jag vill ska jag gå och lyssna på Göran Fristorp och Anna-Lotta Larssons julkonsert nästa helg. Som sagt, mycket sång och musik men det hör julen till och får mig att må som allra bäst.