..och närvara mer. Det är den gotiska knuten för mig just nu. HUR GÖR MAN???

Jag får påminna mig själv om att sluta tänka för att aktivt deltaga i det som händer runt omkring mig. Vid de mest onaturliga tidpunkter poppar det upp saker i skallen som vi borde/måste/vill göra inom en överskådlig framtid. För att inte tala om allt som inte får glömmas. Jag lever från dag till dag med almanackan ständigt närvarande och har kommit dit hän i alla fall att jag försöker att bara ha en dag i huvudet i taget. Ibland går det bra och ibland mindre bra. Mantrat: Vad är det värsta som kan hända, används flitigt för att anpassa pulsen till normal nivå.

Livet är ju så underbart och ska levas fullt ut. Med barnen och maken är livet perfekt, jag vill bara att det ska gå lite långsammare...

Makens bror kom igår hem efter tre månader i Thailand. Han har köpt en tomt där och om 22 månader står huset färdigt.

- Ni får jättegärna låna det, sa han idag när vi drack kaffe.

Gulp!!!

Visst, tänkte jag. Ska bara operera bort hjärnspöket som sitter som berget i hjärnan efter härdsmältan för tre år sedan, alltså den paniska rädslan för att vara instängd. Tåg går bra, buss går bra men flyg går ta mig fan inte bra.

- Ursäkta, men nu vill jag gå av. Funkar inte mitt över den ryska taigan bruden. Varsågod och sitt ner, vi är framme om femton timmar. Tjena.

 

Jag vet att det sitter i huvudet och att det går att få bort men att ta tag i det har varit för jobbigt fram tills nu. Rent logiskt har jag gått igenom massor av flygresor och inser ju var problemet sitter. Vet bara inte vilket som är bäst. Narkos eller ett hårt slag i bakhuvudet.

- Va, terapi? Jaha, du tänker så. Ja, ja. Det kanske man skulle prova eller också gör jag som jag gjort med de andra hjärnspökena. Utsätter mig för situationen med tryggt sällskap och låter ångesten komma. Ibland hanterbar, ibland inte. Synd för medresenärerna bara om jag skulle få en panikångestattack på 10 000 meters höjd...