Som heltidsmamma dricker jag ofantliga mängder kaffe. När jag jobbade drack jag mycket kaffe men nu är det alltså massor. Jag har två grannar som också är mammalediga och vi dricker ofta just kaffe. Inte en kopp eller två, utan många koppar blir det under den för- eller eftermiddag som vi umgås. Som tur är är jag begåvad med en plåtmage men ibland, när jag börjar räkna på hur många koppar det blir om da´n, så undrar jag allt om det är så bra egentligen. En god vän, som är nykter alkoholist sedan 6 år, sa en gång till mig "summan av alla laster är noll" och jag tror faktiskt att det stämmer. Han bytte alkoholen mot träning sex dagar i veckan. Maken slutade snusa för ett år sedan men började istället att äta en massa godis, bra eller dåligt byte kan diskuteras. Själv överkonsummerar jag nog inget annat än kaffe men nyttjar alla andra laster så där lite lagom. Det ska ju vara gött å leva också.

Tänk vad lätt vi människor har för att ta varandra för givet. Dagarna och livet rullar på och vi glömmer bort att visa varandra uppskattning. Uppskattning för de små sakerna i tillvaron. Att kaffebryggaren är laddad när jag kommer upp på morgonen eller att morgontidningen ligger på hallmattan. När jag ser dessa små tecken på kärlek och uppskattning från min käre make blir jag så klart glad men det gäller att komma ihåg att tala om det när han kommer hem efter jobbet också. Jag tror, eller vet egentligen, att vi är ganska bra på att kommunicera i vår familj. Har vi ett problem så lyfter vi det och löser det. Sällan eller aldrig slutar diskussionen med att vi är oense utan har hittat en kompromiss som passar oss båda. Usch vad präktigt det låter men under åren tillsammans har vi faktiskt varit måna om att hitta en dialog där prestigelöshet och ödmjukhet råder. Jag vet andra relationer där parterna nästan helt har slutat att PRATA med varandra. Med prata menar jag att man lyssnar och tar till sig vad den andre säger utan att gå i försvarsställning. Kommunikation måste underhållas annars förlorar vi förmågan och då tar bitterheten, över sina egna och den andres tillkortakommanden, dess plats. Så prata med varandra.

Så, äntligen är jag på gång. Har tänkt börja blogga så många gånger men inte fått tummen ur. Nu åkte den så slutligen ut. Efter att ha lagt barn 1 och 2 vid 20-tiden och lillan ligger med tåfisarna i luften och jollrar nöjt så kan jag sätta mig framför datorn. Lillan ska ammas en gång till före insomning men sen sover det lilla livet så gott ända tills i morgon bitti. Tack gode gud för sådana bebisar. Tyvärr vet man ju inte innan vilken modell det blir. Jag har haft två av den nöjda varianten och en av den MYCKET onöjda. Som tur är så glömmer man ju ganska snabbt. Kvällen tillbringade familjen på fotbollsplanen. Jag är LAGLEDARE :) för barn 1:s klassbollslag och i kväll tränade de tillsammans för första gången. Har ni sett bin runt en sockerbit. Så ser det nämligen ut när ett gäng 7-åringar spelar fotboll, men kul hade de och svettiga blev de. En kille i laget tyckte vi skulle ha en lagramsa och i det klubblag han spelar kör de med "goa gubbar är ni klara? Jajamensan fattas bara oooooOO.

Klarsynt som han är insåg han snabbt att med tre tjejer i laget fick det i stället bli "Killar, tjejer är ni klara......

Han var så go när han förklarade hur han tänkt och jag berömde honom för hans omtanke för alla lagmedlemmarna. Närvarande mammor och pappor grupperade snabbt upp sig i en mammagrupp och en pappagrupp. Papporna kommenterade spelet och sina barns insatser, mammorna pratade skvaller och drack kaffe. Ramlade någon och slog sig tröstade mammorna och papporna kom med kommentarer som "upp igen" eller "det går över" eller "så farligt var det inte". Killarna svalde smärtorna med tappra miner och jag stod och tänkte på genuspedagogiken jag läst. Vad gör vi med våra pojkar......Som vuxna ska de vara mjuka, manliga, omtänksamma, sexiga, pappalediga och kompetenta i hushållet men får absolut inte bli mesiga. Hur ska de lyckas med allt detta om vi inte ger dem verktygen när de är små?