Börjar bli måttligt trött på allt regnande. Vad jag förstått så ligger molnen som tyngst just över västsverige och nu har det ta mig f-n regnat non-stop i tre dagar. Jag har fått nog och tar barnen och drar till Värmland. Kanske är vädret bättre där...

So long

Vi har haft en underbar midsommar. Med sju nattgäster (två familjer) och andra lokala gäster blev vi till slut sammanlagt arton personer runt långbordet. Tanken var att vi skulle åka till Liseberg men då regnet aldrig upphörde spelade vi istället galonbrännboll på den närliggande fotbollsplanen. Mycket roligt.

 

Efter grillning och nattning av barn vidtog nattsuddandet. Nya gäster anlände, och gick UTAN ATT TA MED SINA TRE BARN!!!

"- Barnen har så roligt här så de stannar", hade pappan sagt till maken. Maken blev så ställd att reaktionstiden blev så lång att pappan och mamman hann VINGLA iväg.

 

Nu var det inte vilka barn som helst heller. Det äldsta gick ju att ha i möblerade rum medan de yngsta grabbarna for runt som två duracell-kaniner och kastade leksaker högt och lågt. Undertecknad blev skogstokig, inte på barnen utan på de vuxna naturligtvis. Vi känner knappt de här människorna, och ännu mindre barnen. Den yngsta var fyra år, FYRA ÅR!!

"-Var är min pappa," kom han och frågade. Hhm..

 

En av de andra gästerna kände de frånvarande föräldrarna bättre än mig så med stålblick fräste jag "Du får ta hand om det här innan jag ringer socialtjänsten och kräver ett tvångsomhändertagande." Han fick tag i barnen och gick iväg till den andra festen som föräldrarna hade bestämt sig för att våldgästa. Vad de sa när barnen återlämnades vet jag inte men snacka om fräckhet. Jag kan tänka mig resonemanget hemmavid innan midsommar.

"-Hur ska vi få barnvakt på midsommarafton?"

"-Jag vet. Vi lämnar av dem på fösta bästa fest med människor de inte känner så att vi kan supa skallen i småbitar på en annan fest."

" -Ja, det gör vi".

 

När ordningen väl var återställd hade vi andra i alla fall en mycket trevlig midsommaraftons kväll och natt.

 

Dagen därpå knackade pappan på och jag tänkte, aha nu kommer han för att be om ursäkt men aj vad jag bedrog mig. Stolpskottet frågar:

"-Glömde vi en skål med jordgubbar här igår?"

JORDGUBBAR!!! Nä, men tre barn.

 

 

Som väntat var blev jag idag inbjuden till jobbet, är ju mammaledig, för att delta i deras midsommarfirande. Det bästa med detta är naturligtvis att få träffa alla barn igen.

 

Det näst bästa är midsommarlunchen. I strålande solsken satt vi, 52 barn mellan 1-5 år och 15 vuxna, vid det dukade långbordet på baksidan av förskolan. Maten var lika fantastisk som vanligt. Till efterrätt bjöds tårta med jordgubbar.

 

För den oinvigde kan ju detta tyckas vara att bjuda in till kaos men icke. De barn som går på vår förskola är vana från början att alla får vara med på allt och inget är för besvärligt. Allt går att lösa så länge det är för barnens bästa. Med servetten i knät satt de där och njöt av

sommarbuffén, stora som små.

 

Tänk vad livet är härligt ändå.

Har hälsat på svärmor idag tillsammans med barnen. Detta i tron om att IDAG minsann ska vi ha det trevligt och jag ska åka hem med en skön känsla i magen som säger: - Hon tycker nog om mig i alla fall.

Andra människor som man instinktivt känner att man är olik och inte har något gemensamt med kan väljas bort. Det går inte med svärmödrar.

 

I vanliga fall har jag ganska lätt för att skaka av mig människors åsikter när jag tycker att de saknar saklig grund. Det går icke när det gäller svärmor. Det grundar sig antagligen i att jag någonstans söker och behöver hennes bekräftelse på att jag är bra för hennes son.

Hon är dock smart. Dels är hon väldigt subtil med sina åsikter och dels passar hon på när maken inte är med. Enligt hennes uppfattning av vår familj så ligger jag antingen på rygg och latar mig eller så far och flänger jag på egen hand och utövar alla mina fritidsintressen så fort maken kommer hem från jobbet. Han tar då hand om tre barn, lagar mat, klipper gräset, leker med barnens kompisar, städar etc. etc.

Sanningen är den att när maken kommer hem är alla hushållssysslor gjorda och maten står på bordet och hela familjen äter tillsammans. Därefter gör vi inget särskilt förutom att umgås här hemma. Kanske blir det en promenad, kanske spelar vi spel eller också är vi bara. Större saker som behöver göras hjälps vi åt med under helgerna. Detta sätt att leva har VI valt tillsammans. Vi trivs båda med att äntligen ha kunnat dra ner på tempot och strävar efter en tom kalender. Att jag talar om detta för henne spelar ingen roll för hon VET ju hur vi lever eftersom hon hälsar på spontant säkert fyra, fem gånger per år. Glömde jag säga att vi bor i samma stad...

 

PS. Sommarstugan var såld DS.

Jag är förkyld. Det är pest. Näsan rinner konstant och är jag utan nässpray mer än två timmar börjar det knastra i öron och bihålor. Det funkar att vara sjuk på helgen när maken är hemma men i morgon går han till jobbet och då är jag marktjänstsansvarig igen. Jag säger som Peter leMarc "- Vänta dig mirakel ikväll."

Maken och jag har länge närt en dröm om ett eget sommarparadis. Vi är uppdaterade på hemnets objekt och sitter ofta bänkade framför datorn och drömmer oss bort. Det slutar alltid, i alla fall hitills, med att vi avslutar det hela med ett uppgivet - Ja, ja. Någon gång så...

 

Vi är så förbaskat förståndiga, det är det som hindrar oss hela tiden. Pengarna ska räcka till amortera av huslånet så att vi är skuldfria vid penionsåldern, pensionsspar, spar till barnen (tre till antalet),  fondspar för framtida utgifter och ett månatligt spar för oförutsedda utgifter. Vi lever trots detta hamstrande hyfsat gott men ingen av oss är någon risktagare. På så vis blir det att man lever efter devisen "sen ska vi..." eller " när vi har si och så mycket på sparkontot då..."

 

Idag hittade vi ett objekt som tilltalade oss båda på de flesta sätt och jag känner bara att, åt helsike med all förståndighet. Det är väl bara att satsa. Går det åt pipan kan man ju alltid sälja, eller?

 

Vi får se om jag är lika kaxig i morgon.

Klockan är 9.23 och det är en underbar dag. Har skickat ett barn till fotbollsskolan och spelat basketmatch på gatan med mellanjunioren. Lillan sover så gott, så gott.

 

Om sju minuter väntas 20 förskolebarn anlända. Mellanjunioren gjorde sin sista dag på förskolan förra veckan och det tänkte vi fira med en liten avslutningsfest i trädgården. Fröknarna ska få present och alla bjuds på fika. Det blir ett glapp nu på ett år innan vi återupptar kontakten med förskolan, då lillan ska skolas in.

 

Jag och barnen var på IKEA i går kväll. Det blev en jättetrevlig utflykt. Alla var pigga och glada och fick sina behov tillgodosedda. Även jag. Köpte lite smått och gott. Var smart nog att undvika stora otympliga saker så barnen slapp sitta på taket under hemresan. Skämt å sido. Det har varit gränsfall tidigare men gått att undvika med muskelkraft och snören. I kväll stundar körövning och det ska, som alltid, bli mycket trevligt.

Min son är väldigt mycket vad man karatäriserar som grabb. Han gillar "tuffa",  fartiga lekar. Hans naturliga rörelsemönster innehåller allt för ofta karateinspirerade utfall. När orden tryter för honom händer det att syrran får en smocka. Dockorna och spisen jag planterade i hans rum vid tidig ålder blev ganska snart dammsamlare av stora mått och rollekarna slutar oftast med att jag sitter där som ensamstående mamma för att "pappan" är på jobbet. 

För en mamma som är medveten om vikten av att vi vuxna ger våra pojkar verktygen empati, jämställdhet och förmågan till ett självständigt tänkande känns det emellanåt lite hopplöst. Att han mognar senare än min dotter, som är 2 år äldre, har jag redan förstått. Jag har utgångspunkten att de har samma förutsättningar, alltså arv. Det som i så fall skulle vara olika för dem är miljön, alltså vi vuxna runt omkring dem. Snacka om käftsmäll. När jag objektivt börjar granska mitt eget beteende så ser jag, hur ogärna jag än vill; att en stor del av skulden är min. Detta trots att jag som pedagog och hyfsat insatt i genuspedagogik ändå är medveten om vilka fällorna är. Slutsatsen måste ju bli att det är mitt eget sociala arv som spelar mig och sonen ett spratt av stora mått. Jag inser att det är dags för reflektion och diskussion tillsammans med maken å det snaraste. Vi behöver en plan...

Min mamma är storkökets drottning. Hon har alltid lagat massor med mat och allt bröd har varit hembakat till övriga familjemedlemmars stora glädje. Detta har hon kunnat göra eftersom hon inte jobbat heltid utan prioriterat hem och familj. Pappa har varit den huvudsakliga försörjaren. Nu när de båda är pensionärer, har mamma naturligtvis en mycket sämre pension än pappa. Efter många års trogen tjänst sjunger både spisen och ugnen på sista versen för henne och människan har inte råd att på egen hand gå och köpa nytt. Pappa tycker att de ska vänta tills utrustningen går sönder helt eftersom han inte förstår frustrationen över att vänta i en halvtimme på att potatisen ska koka upp eller att vrida och vända på bullplåtarna för att brödet ska gräddas jämt runt om. Denna situation tror jag är lite typisk för många av 40-talets kvinnor. Den får påminna oss andra som befinner oss mitt uppe i det yrkesverksamma livet att oberoende av vem som jobbar deltid (det kan ju faktiskt även mannen göra) för att barn och hem ska hinnas med, måste det ekonomiska bortfallet kompenseras från den andres lön. På så vis hamnar heller ingen av parterna i beroendeställning.

Innan min mentala härdsmälta för snart tre år sedan var jag blixtsnabb i skallen. I alla fall när det gällde att få en överblick över läget, snabbt fousera på problemet och i nästa ögonblick lösa det. När problem ska lösas eller beslut fattas idag får jag en känsla av att befinna mig i ett ingemansland. Först så händer det ingenting, därefter ingenting och till slut när jag verkligen anstränger mig för att fokusera börjar synapserna fungera och samarbeta. På sätt och vis tror jag att trögtänktheten har ett syfte. Jag blir tvungen att leva livet i ett lugnare tempo och ges då också tillfällen till att reflektera över det som händer runt omkring mig. Samtidigt stör det mig att jag ibland känner mig helt dum i huvudet...

Högsommarvärme och vindstilla innebär att vi måste ge oss av till stranden. Jag gillar att vara PÅ stranden, men det som är innan och efter kan jag vara utan. Innan ska allas badkläder, handdukar, badleksaker packas, Kylbagen ska proppas full med mat för hela dagen, lillans mat ska förberedas, alla ska dränkas i solkräm och ingen av juniorerna kan vara stilla när detta sker så alltid är det någon man river och får trösta. Förberedelserna får heller inte ta för lång tid då lillans mat- och sovklocka inte riktigt går att styra än. Så kommer vi då äntligen iväg och väl framme packas allt upp. Badleksakerna blåses upp, badkläder kommer på och de två större juniorerna kastar sig i sjön. Samma sak händer så vid hemfärd fast i omvänd ordning plus att juniorerna är helt slut efter dagens aktiviteter i badet. Själv är jag ganska mör men det tränger man bort för det finns inte utrymme för att ta igen sig. Det bästa är att bara köra på för då kommer energin på något konstigt sätt tillbaka. Behöver jag säga att jag helst åker till stranden på helgerna när maken är hemma och vi kan hjälpas åt...

Dottern fyller 8 år och det innebär ju BARNKALAS! När jag hör ordet barnkalas fortplantar sig en rysning i ryggslutet som långsamt rullar uppför varenda kota samtidigt som det knyter sig i magen. Det är att likställa med ett maraton i ansträngning. Tänk dig 25 åttaåringar som springer hit och dit i en ljudnivå som överträffar hesa Fredrik första måndagen i månaden. Lägg därtill ett mattillfälle (korv och bröd), ett fikatillfälle (tårta) och avslutningsvis massor med godis. Allt serverat under utrop som "- JAG har inte fått dricka," eller "- Får inte JAG nå´t". Som pedagog och nitisk barnuppfostrare frestas tålamodet till max. Det heter "kan jag BE att få" och en 8-åring ska kunna vänta på sin tur och veta att alla får allt i tur och ordning. Inte beroende av vem skriker högst. Jag hoppas vid gudarna att min egen dotter uppför sig när hon är på andra kalas, men varför skulle hon vara annorlunda. Nu är det dock hela 83 dagar till nästa BARNKALAS, som då innebär 20 sexåringar, så jag hoppas på en snabb återhämtning för att kunna ladda inför det.

Det är så trevligt att hälsa på nära och kära. Det är så trevligt att umgås. Det är så trevligt att komma HEM. Jag älskar min säng, min man, mina barn, våra rutiner och allt annat som får illustrera mitt liv. Man orkar anpassa sig till andras sätt att leva några dagar men sedan blir det krystat och på gränsen till irriterat. Då är det bättre att skiljas innan det blir meningsskiljaktigheter. Hej då, mormor och morfar. Hej, då moster och morbror och kusin. Vi äslkar er och träffas gärna snart igen, om ett tag.....