Lillprinsen fyller 6 år i dag. Med sång och frukost på sängen gratulerade hela familjen honom. Storasyster lät som vanligt munnen gå och berättade precis vad han hade att vänta sig under dagen. Mycket information att ta in precis när man vaknat kanske. De är så olika med det. Stortjejen är klarvaken direkt hon slår upp ögonen och lillprins är i koma.

 

Därefter bar det ut på skattjakt. Vi började för flera år sedan med att leda ett snöre genom hus och trädgård som födelsedagsbarnet får följa. Vid slutet väntar den stora överraskningen: Födelsedagspresenten!!!

 

Lillprins har i 2 år önskat sig playstation och avstått lördagsgodiset för att spara ihop till ett ("du måste lära dig pengars värde") och detta har han lyckats med. De pengarna kan han nu använda till bl. a. spel eftersom playstationet redan var inköpt och väntade i slutet på snöret. Han blev så glad och pratade hela vägen till skolan om att han och bästa kompisen nu kan spela hemma hos oss "osså". Han kommer att få fler spel när resten av släkten kommer och grattar, när det nu blir.

Några kommer idag i alla fall, makens sida. De bor ju i samma stad.

 

För övrigt står klippning av mitt hår på agendan. Hoppas lillfisan är nöjd och glad under tiden. Hon ska äta precis när jag har klipptid men får väl trycka i henne innan, om hon vaknar.

Jag har behövt klippa mig länge så det ska bli underbart att få en frisyr igen.  

 

Under årens lopp har jag med jämna mellanrum kommit igång med att springa. Alltså motionsspringa. Under 90-talet höll det i sig i flera år men så kom barn 1 och 2 och vikten gick upp. Jobbade bort det mesta av denna och så kom barn 3. Det är den vikten jag håller på att jogga bort nu.

 

Eftersom jag inte ska ha fler barn nu så finns en förhoppning om att jag ska hänga i och komma någon vart med träningen. Kanske lägga upp en plan för att under nästa år kunna avverka några motionslopp. Har nu sprungit varannan dag i tre veckors tid och är uppe i 9 km. Det går inte fort men det är härligt. Älskar endorfinkickarna och behöver dem verkligen nu. Dessutom är det så enkelt med löpning. Inga tider att passa och skorna kan man ta med sig överallt.

 

Jag hoppas alltså på att bli beroende av löpning. Vilken strävan...

 

Jag flyttade från min hemstad som 18-åring. Till samma stad som min äldre bror också flyttat till. Kvar "hemma" blev mor, far och lillasyster. Hon läste på högskola i Örebro och bytte därefter stad ett par gånger beroende av var hon fick jobb. Sedan gör hon  ett oväntat drag. Hon flyttar hem igen, till den lilla stad vi kommer ifrån. Jag saknar att inte ha henne nära. Att inte kunna ta en fika ihop och hjälpa varandra med barnen. När vi ses blir det ett sådant projekt med att packa för hela familjen och resa iväg över helgen. Hon är den människa som står mig närmast (efter maken förstås) och inget skulle göra mig gladare än om hon bodde närmare. Love you.

 

Sedan har jag en kompis som har flyttat runt en del i Sverige och även gjort utlandstjänstgöring. Nu tror jag hon har landat för gott i Malmö och det är ju också en bit bort. Vi försöker båda se till att vi ses några gånger varje år för att underhålla vänskapen men allt hade ju varit så mycket enklare om vi bodde närmare varandra. Love you.

 

Vänner är så viktiga och det verkar som om det blir svårare att få nya ju äldre man blir. Riktigt nära vänner i alla fall. Nya bekantskaper gör man ju hela tiden men riktiga vänner, de man delar historia med, de växer inte på träd.

 

Tillbaka igen. Har haft ett annat bloggforum samtidigt och då har detta blivit lagt i träda. Ska försöka underhålla båda så gott det går.

Livet rullar på. Två barn i skolan (nollan och tvåan) innebär uppställning för samtliga 6,30. Maken är då redan utflugen till jobbet. Välling till lillfisan och frukost till oss andra. Därefter promenad med vagn och apostlahästar halvannan km. till skolan.

 

Lillprinsen slutar 11.30 och då står hämtningspatrullen redo för avfärd hemåt. 8-åringen går hem själv vid 13.30.

 

Jag har inte riktigt fått ner pulsen (läs: fått in rutiner) till rekommenderad nivå men jobbar på det. Har mycket tankar i skallen. Räcker jag till, är jag en bra mamma, i morgon ska jag inte skrika på dem etc.etc.

 

Är inte riktigt sams med mig själv. Jag vill att mina barn ska ha närvarande föräldrar och inte bli lämnade på förskolan tidigt på morgonen och hämtade sent på eftermiddagen. Därför har jag och maken valt att hoppa av statuståget.

 

Jag är hemma just nu och försöker tillgodose allas behov men mitt uppe i detta känner jag ibland: Men jag då. När ska mina behov bli uppfyllda och vilka är de. Det verkar inte räcka med tre pass i motionsspåret i veckan. Jag behöver mental stimulans för att må bra. Mycket av tankeverksamheten just nu kretsar kring när jag ska börja jobba och hur mycket ska jag/vi ska jobba. Ska båda jobba deltid eller ska maken vara pappaledig? I-landsproblem kan tyckas men det är min verklighet och mina probelm. Barnen är små så kort tid och den vill jag/vi dela med dem så egentligen vet jag vilken väg vi ska gå det gäller bara att fundera ut hur vi ska lägga upp det.

 

 

Åh, så underbart. Både att vara hemma igen och hur det varit under veckan som gått.

 

Vädrets makter har verkligen varit på vår sida. Rena medelhavsvärmen i 5 dagar med långa sandstränder och  sköna havdsbad. Kvällarna har vi tillbringat på klipphällar med grillen bredvid oss och bedårande solnedgångar framför oss. Som sagt, åh så underbart.

 

Barnen har fiskat kräftor och ....kivats. Tyvärr det enda molnet på himlen. Lillfisen har skött sig exemplariskt men de två större har inte varit att känna igen. I vanliga fall så självständiga och kreativa blev plötsligt vuxenberoende och fantasifattiga, när de inte kivades förstås. Vi förstod snabbt vilken strategi som behövde tillämpas och har alltså varit MED barnen. Har de badat har vi badat, har de åkt vattenrutschkana har vi åkt vattenrutschkana (vilket för övrigt var tokroligt) osv. Vid några enstaka tillfällen har jag motat iväg dem till den närliggande lekparken men i övrigt har det fatiskt varit ganska mysigt. Bland annat är rekordet i strandtennisträffar upp i 26.

 

Kanske var det precis vad vi (jag och maken) behövde. Att få kvalitetstid med barnen. Vi tycker att vi lägger så mycket tid och energi på dem i vanliga fall men när jag börjar tänka på det så är det allt för ofta en dammsugare eller tvättmaskin inblandad, kvalitet???

 

Det blev tydligt när mellanjunioren frågade mig varför jag tycker mer om lillfisen än om han och stortjejen (mardröm för alla föräldrar). Satte mig med honom i knät och angrep problemet genom att först dementera att så var fallet och därefter fråga honom vad lillfisen klarar av på egen hand. Han kom då fram till att hon kan ligga själv.

Jag fortsatte med att fråga vad han kan själv varpå han svarade, allt!!?

Den gemensamma slutsatsen vi kom fram till var att kärlek och tid inte hänger ihop, utan hur vi använder den tid vi har tillsammans.

Det var en stor insikt att göra när man snart är 6 år.

 

Nu åker familjen bort en vecka och vad händer då med vädret? 

Jo, sol och sommar väntas flera dagar framöver. Vi ska ligga och lapa sol vid havet i Strömstad och förhoppningsvis ha det underbart. Hoppas ni alla också har det underbart så uppdateras vi om en vecka.

 

So long