Kommer ni ihåg känslan man fick i magen som liten när något extra roligt och spännande skulle hända. Jag vet att jag kände så när vi skulle till Liseberg eller på semester. Jag har den känslan i magen nu för jag ska ha semester i helgen.

Min lillasyster och jag ska åka iväg tillsammans UTAN BARN!!!! och män.
Vi ska bara koppla av och framförallt göra det VI vill. Inga måsten eller "jag borde". Jag har köpt en bok och en korsordstidning. Stället vi ska till ligger alldeles vid havet och lantligt så det blir, om vi VILL, nog en del promenader eller joggingturer. Ett och annat glas vin slinker nog också ner.
Jag ser fram emot att sova middag, om jag känner för det.
Vill vi shoppa så gör vi det.
Med andra ord SEMESTER!!!

Räknar timmarna till fredag.

De senaste tre år i mitt liv har varit en resa. En resa inåt.

Efter att ha varit högpresterande på alla områden drabbades jag 2004 av en svår utmattningsdepression. När den akuta krisen var över med hjälp av mediciner började jag ett mycket målmedvetet arbete för att komma tillbaka. Med terapeut, medicin och egen träning hittade jag steg för steg tillbaka till ett allt mer normalt liv. Jag var sjukskriven i sammanlagt 8 månader och trappade under de sista månaderna upp arbetstiden successivt.
Jag kom under den här tiden fram till en massa insikter om mig själv och vilka tankefel jag jag gått omkring och tillämpat.

Ett av dem var att jag tillät mig själv och min omgivning att köra slut på mig själv. Jag kan, jag orkar. Det hade jag ju alltid gjort förut.

Ett annat var att jag alltid var på väg någonstans, i tanken alltså. När människor pratade om att vara i nuet förstod jag inte vad det innebar. Jag tillät livet och tanken att snurra på så fort att jag till slut inte var närvarande i min egen verklighet.
Jag har stora minnesluckor från åren innan kollapsen och det är en stor sorg eftersom min son hann bli 3 år innan jag kunde stanna upp.
Nu har det gått tre år och jag är idag helt frisk. Medicinerna försvann ur mitt liv i mars 2006 och i april blev lillfisan till.
Jag har återfått mitt känsloliv och tar en dag i taget. Planerar inte så mycket utan lever livet spontant. Visst måste man planera vardagslivet men så länge det är kul att leka riddare med barnen och se att de är glada över att ha sin mamma tillbaka är jag nöjd.

Nu siktar jag in mig på en ny yrkesbana och det ska bli spännande. Skillnaden idag är att jag lärt mig att säga nej och att jag vet mitt egenvärde. Börjar hjulen snurra för fort igen så vet jag var bromsen sitter. Dessutom tycker jag betydligt mycket mer om mig själv i dag på så vis att jag aldrig skulle behandla mig själv illa igen. Jag är värd lycka och då gäller det att gå dit den finns. 

Så var maken äntligen hemma igen. Eller hemma och hemma. Det första han sa när han kom sent på onsdag kväll var att på torsdag skulle han på ett möte i Gbg kl. 15.00 och att de skulle hålla på tills de var klara. Detta visade sig innebära 23.00. I dag fredag kommer han dock hem "tidigt". De stora barnen ska få sig en tur till badhuset. Skojsigt för dem. Jag tror att de saknat sin pappa.

 

Nu väntar en helt oplanerad helg med skön samvaro. Jag ska försöka ta igen de missade löprundorna, städa och laga god mat och bara vara.

Studiedag för lärarna innbar ledig dag för barnen. Hade lovat dem att ta med varsin kompis och att vi skulle ut på äventyr.
Sagt och gjort, 7 barn och tre vuxna (grannen med bebis och bästa kompisen med son hängde också på) och stora fikaryggsäcken tog sikte på stans största lekpark. Promenaden dit tog 30 min.

2,5 h och fyra koppar kaffe senare var alla nöjda. Dagens andra mål var MAX och deras hamburgare. Jag tog deras kycklingsallad. God var den och mätt blev jag.

Alla hade trevligt och så var det dags för dagens tredje och sista äventyr. Åka buss hem. Jag "tvingar" oftast mina barn att gå men idag skulle jag vara "snäll" hela dagen så de fick åka buss hem. Efter att vi klivit av bussen och gått de två hundra meterna hem blev jag alldeles iskall. Ryggsäcken!!!
Ryggsäcken blev kvar på bussen med mobil, plånbok och nycklar i.
Panik!!!
Ropade till grannen att passa de stora barnen och galopperade därefter till hållplatsen med lillfisan i vagnen. Bussen vänder nämligen strax efter där vi gick av för att åter köra mot stan. Som tur var hann jag precis och busschaffisen hade noterat de kvarglömda grejorna och tagit hand om dem direkt så allt var kvar.
Ibland får man ha tur.

Summasummarum, en hellyckad dag på alla sätt, dessutom kommer älsklingen hem från Tyskland i kväll = löpning 

Dagarna går och mina tankar om framtiden pockar allt mer på för att få uppmärksamhet. Jag vet att jag helst inte vill tillbaka till mitt gamla jobb utan känner att det skulle bli ett naturligt avslut nu efter "mammaledigheten", för alla inblandade.

 

Med ännu en utbildning i bagaget är det väl dags att omvandla teorin i praktik. Sökte ett fantastiskt jobb i går som personalspecialist. Chanserna att jag får det är nog lika stora som att vinna en miljon på lotto men att söka är ju inte förbjudet. Får jag bara komma på intervju så tror jag att mina chanser ökar betydligt då jag är rätt bra på att sälja mig själv och på att ge ett gott intryck. Med andra ord är jag bra på att ordbajsa och få folk att tro att jag vet exakt vad jag pratar om. Jag hoppas också på att det ska komma ut några rektorstjänster här i stan som jag kan vara med att tampas om.  

 

Efter min mentala härdsmälta för tre år sedan, då jag körde in i väggen i 300 km/h, har det varit skönt att gå till det gamla, trygga och invanda jobbet där man varit omgiven av människor som känner en och haft förståelse för att alla dagar inte varit toppendagar. Nu känner jag mig dock flygfärdig för nya utmaningar och bara att ha nått dit i tanken känns jätteskönt. Dessutom har maken nu fått satsat på sin karriär i fem år så det är dags för honom att ta över stafettpinnen vad gäller markservicen, vilket innebär att jobba deltid och ta huvudansvaret här hemma. Våra barn ska inte vara i omsorgen 45 timmar i veckan. Klarar vi oss på en lön och det lilla jag tar ut från försäkringskassan nu så kan en av oss jobba deltid sedan.

 

Maken är i Tyskland denna veckan. Bilmässa i Frankfurt stod bland annat på programmet. Schysst att få betalt för att kolla upp konkurrenterna. Saknar honom som vanligt massor och sms:en duggar tätt.

 

Träningen går bra och jag håller fortfarande på att springa tre dagar i veckan. Med maken borta blir det till att ta vagnen med sig till skogs men lillfisan sover så gott under våra turer. Bonusen av träningen är -3,6 kg hittills vilket innebär att det är 3,4 kg kvar till målvikt. Jag har inte bråttom men räknar alla kcal jag stoppar i mig och beräknar vara klar i början av november. Det känns bra att offentliggöra detta så ni kan hålla koll på mig. Vill inte ramla tillbaka ner i frosseriträsket, igen.

Stortjejen har i flera dagar klagat på ont i magen men min vana trogen så tror jag ju att det ska gå över med guds försyn. Det gjorde det inte den här gången. Lillfisan hade dessutom tid på bvc så varför inte passa på när vi ändå är på vårdcentralen.

 

Sagt och gjort, in med alla i bilen och ut med alla ur bilen. Lillfisan hade tid 10.00 och vi var där tio minuter innan.

Vi hinner skriva in dig, sa jag till stortjejen. Det är alltid så lång väntan ändå.

 

Naturligtvis var det nästan helt folktomt idag så det var upplagt för snärjiga tider. Stortjejen fick panik vid tanken på att träffa doktor Jörgen ensam, vilket jag helt kan sympatisera med, och bvc-tanten började se måttligt road ut när vi inte infann oss i tid. Till slut kom hon till oss i väntrummet, jag hade sagt att vi BARA skulle skriva in stortjejen, och ville ta med lillfisan för undersökning. Klantig och brysk som hon är (jag vet, hon går till historien som den människa som minst av alla passar att jobba med små barn) tog hon helt sonika lillfisan ur min famn men se det skulle hon inte ha gjort.  

 

Ett ramaskri fyllde väntrummet när lillfisan i ren panik försökte återgå till sitt ursprungliga läge, nämligen min famn. Samtidigt sitter/halvligger stortjejen i stolen bredvid och gråter och vrider sig i plågor.

-Ja.ja, sa kärringen (förlåt), det här blev ju inte bra.

-NÄÄE, svarar jag och ser myndig ut. Vi kommer till dig så fort vi är klara här. De har sagt att det ska gå fort.

Med en mumlande bekräftelse på att hon hört mig trippade hon tillbaka till sitt kontor.

 

Så var det vår tur. Ut i väntrummet kommer en liten, gammal farbror som säkert varit pensionsmässig i tio år.

-JHDGS IFJAIFUIF, säger han.

-VA?? Två fågelholkar stirrar på honom. Lillfisan är glad för hon fattar lika mycket som i vanliga fall

-JHDGS, säger han igen.

-Menar du Stortjejen, säger jag.

- JÄ, säger han.

Hurra, tänker jag. Han är är inte bara gammal utan influgen från Danmark dessutom. Jag pratar ALLTID engelska när jag är i Danmark, så bra förstår jag det språket.

Stortjejen såg om möjligt ännu mer panikslagen ut och gav mig blicken " lämna mig inte".

Han klämde på magen och pratade med oss. Jag hade en oförståenderynka på näsan hela tiden.

-Urinprov, jaha. Visst, visst.

Iväg till labb.

-Måste jag kissa inför tanterna, sa stortjejen förskrämt.

-Nej, men i en mugg, svarar jag.

 

Tillbaka till gammelpölsan som som säger något i stil med:

-blåsjfjfkhskjg.

-????

-blåsfjgklsdg

-Jaha, urinvägsinfektion. Men så bra då, då vet vi i alla fall vad det är. Han kan lika väl ha sagt att hon behövde en ny lever men okej då låt gå för urinvägsinfektion.

Penicillin i 7 dagar tar nog död på det mesta.

Så klagar folk på att det är långtråkigt att vara mammaledig!!??

 

Så var det måndag igen. Under helgen som gått gick familjemästerskapet i golf av stapeln.  Min familjs vill säga. Deltagarna är jag själv, maken, mor, far, bror, svägerska och brorson. Totalt sju tävlande. Priser tiggs ihop av diverse företag i stan och arrangörerna väljer bana. I år var det jag och maken som stod som arrangörer. Vädret var på vår sida och tävlingen kunde genomföras under trevliga former. Stadgarna är tydligt uppgjorda och vandringspriset förses varje år med vinnarens namn prydligt inpräntat på en mässingsplakett. Kvällen avslutas med middag och prisutdelning. Vinnare i år blev min mor, svägerskan på andra plats och pappsen på en tredje. Ytterligare resultatredovisning anser jag vara onödig....

 

Som alla kan notera så är ingifta i familjen självskrivna i mästerskapet. Så är dock inte fallet i makens familj. Makens far, bror och maken själv har ett liknande mästerskap men där får inte jag vara med. Min teori är att svärfar aldrig skulle hämta sig från att bli slagen av en deltagare av kvinnligt kön, vilket skulle hända varje år då hans golfspel inte utförs enligt gällande föreskrifter. Kort sagt, hans manlighet är så skör så väljer han att förklara det hela med att han vill spela ensam med sina "pojkar". Döm då av min förvåning när min egen far bjöds in att delta förra året, ja just det han har ju en snopp...

 

I övrigt är stortjejen hemma från skolan med magont. Hon var ute med min bror i båten igår och har antagligen ätit alltför mycket av det onyttiga slaget. Han berättade att hon inte kunde bestämma vilka kakor hon ville ha till fikan så då "köpte jag en av varje sort", sa broder. Utifrån kännedom av dottern vet jag att då åt hon en av varje sort och därefter korvmojmat. Då får man ont i magen. Hoppas att det går över bara skiten lämnat kroppen.

 

Efter min utläggning för några dagar sedan om saknaden efter vänner och familj ringde just en vän och ville komma på besök. Nu är hon här, med sina två små barn. Hon går just nu genom en separation från barnens far så vi blev sittande med varsitt glas vin och pratade halva natten. Den andra halvan var lillfisan febrig och gnällig så sova får jag göra en annan dag. Är trots detta inte trött, än.

 

Tillvaron tuffar på med vardagslycka och vardagsproblem. Jag hänger i med min löpträning. Tre gånger i veckan blir det och lättare och lättare känns det.

 

Vi har bröllopsdag idag. 3 år som gifta och 11 år tillsammans. Maken hade fixat barnvakt och bokat bord på en italiensk restaurang men det får vi lägga på is. Ingen av oss vill lämna barnen till med barnvakt när de inte är friska. Så istället får en av oss gå på föräldramöte. Tjoho!!

 

 

Så har det varit barnkalas igen. Den var det 6 års kalas för lillprinsen. 12 sexåringar med massor av spring i benen invaderade trädgården (tack och lov för fint väder). Två timmar och paketöppning, fika, tårta, lekar, medling och skattjakt senare satt maken och jag i varsin stol på altanen och pustade ut. Jag var glad att jag hade varit ute sprungit innan kalaset för efter hade jag aldrig orkat.

 

Syster med dotter har varit på blixtvisit. Underbart att träffa dem. Dottern är så fantastiskt härlig att vara med. Hennes kommentarer är oförglömliga. Nu har de åkt hem och jag saknar dem redan.

 

Nu sitter jag här i lugn och ro. De stora barnen är i källaren med kompisar och spelar play station. Maken och lillfisan är hos en kompis. Vad ska jag hitta på då. Inga hushållssysslor. Kanske läsa min bok eller lösa korsord? Nej, då blir jag trött och kanske somnar. Det går inte. Se på dumburken? Ja, det låter lagom avkopplande just nu.

 

Ha det gott där ute.