Gav mig i söndags ut med min kompis sekatören. Vädret var underbart, alla hade ätit frukost och lillfisan låg och sov i vagnen. Upplagt för några timmars trädgårdsarbete alltså. Avsikten var att ansa lite grann på våra två syrénträd som kantar ingången till vårt hus. Nu blev det kanske lite mer än ansning och slutade som det brukar. Jag börjar med sekatören och avslutar med fogsvansen (läs stor såg). Jag kan härmed meddela att vi har två totempålar som kantar ingången till vårt hus och ett inte längre upprättstående plommonträd. När maken tittade ut genom ytterdörren föll hakan ner och slog i stentrappan. Det han såg var sin fru i sitt anletes svett titta upp på honom ifrån avverkningsberget med något vilt i blicken.
- Det blev lite mer, älskling..? Fint, va????
Nu är ju han ganska van vid mina "små" förändringslustar så han stängde bara dörren med en suck. Det tyckte jag bara var bra så jag kunde återgå till mitt lilla projekt.
Hälften av grannarna stannade också till och mumlade något om att: Ja, det kan nog bli svårt för dem att ta sig igen etc. etc. bla. bla.bla.
Skitsnack. Allt jag avverkat tidigare har kommit tillbaka. Så det så.

Idag har jag lagt sju timmar ibland mina grenar och kvistar och förberett för avfärd till tippen imorgon. Det var inte lika kul kan jag säga men maken sa visst något om att städa upp efter sig igår....

 

Idag är jag så glad, så glad.
Har umgåtts med sonen och lillfisan ute i det vackra höstvädret. Att bara vara i nuet och se sina barn i ögonen som bekräftelse på att vi förstår och älskar varandra slår allt. Sonen som är 6 år har en ganska tuff attityd, mycket testosteron i den kroppen, men kan nu äntligen sätta ord på sina känslor. Vägen dit har varit lång och krokig då han fick ett flytande språk ganska sent. Nu kan vi glädja oss över resultatet. Vi skulle cykla till stan, han har precis har lärt sig cykla, och vid stora backen tvärnitade han.
- Jag känner mig rädd i magen.
- Vad bra att du berättar det för mig, svarade jag. Då går vi nerför backen istället så kanske vi kan cykla nästa gång.
Han verkade nöjd med det svaret och framförallt behövde han inte hitta på någon vit lögn för att framstå som tuff, när han egentligen var livrädd.
Det är de små detaljerna som gör det, sannerligen.

Ha nu en underbar helg alla fantastiska människor!!!

 

Har haft några tunga dagar.
Tror för första gången i mitt liv, förutom när jag jag har varit gravid, att jag känt av mina hormoner. I går började jag gråta inför mina barn bara för att jag kände mig ledsen...
Har gått på preventinmedel sedan 16-års åldern och är för tillfället helt naturell. Röda veckan har aldrig påverkat mig varken till humör eller begränsat mig. Lite och få dagar, så har det varit. SÅ ÄR DET INTE NU!!!!
Nämnde jag att jag ska ringa mödravården imorgon för spiralinsättningstid. Bye, bye alla ädla ambitionenr om att låta kroppen få vara och verka efter sina egna förutsättningar. Fy för den lede säger jag och till syster yster som har det så här och tio reser värre jämt: HUR STÅR DU UT???

När jag hade självömkat mig färdigt i går kväll tog jag mig dock en löparrunda. 8 km blev det. Känner mig således gladare idag och man ska ju vara glad.
Hoppas ni mår bra alla där ute.

I helgen har jag haft besök. Ett fantastiskt besök. Mina barndomskompisar fixade barnvakt och kom hit. Två av dem har jag inte haft någon tät kontakt med på 10-15 år men när vi väl träffades så var det som om vi sågs igår. Vi har känt varandra sedan koltåldern och delat alla faser i livet upp till vuxen ålder. Vi var ganska vilda i tonårsåldern och kunde konstatera att vi var glada att vi tagit oss igenom den med livet i behåll ;)

 

En period vi inte delat är den period vi lever i nu. Att bli och vara förälder. Samtalen under helgen kom sig därför att mest handla om detta. Alla tre bor kvar i min hemstad så en del skvaller hann vi också med. Jag hade som bomull runt hjärtat när de åkte hem. Det kändes som om vi återknutit till varandra och att vi i fortsättningen ska ha en mer frekvent kontakt. Jag åker ju ganska ofta "hem" då min syster och mina föräldrar bor kvar och då ska jag prioritera att även träffa mina vänner.

 

 

...historien om dotterns klasskompis kommer nu här. Efter samtal med "mamman" hävdade hon att hon inte alls sagt som sonen hävdat. Hon skulle dock ta ett allvarligt snack med sonen om att han ljugit och dessutom framställt henne i en mindre fördelaktig dager. Jag känner killen ganska väl och känner i magtrakten att han inte är typen som skulle ljuga mig rätt upp i ansiktet utan att det skulle synas i ansiktet men, men. Nu är mamman i alla fall vidtalad och förhoppningsvis uppmärksammad på att omgivningen reagerar.

I övrigt har veckan varit bra. Mellanprinsen fick halsfluss i torsdag men alla andra har klarat sig. Stortjejen är i Dalsland på älgjakt och jag väntar när som helst ner tre barndomskompisar från Värmland. Maken och de hemmavarande barnen är förpassade till svärmor över natten för här vankas det FEST!!!!!! 

Ha en underbar helg alla underbara människor.

Lämnade som vanligt son och dotter på skolan 8.20. Vi är några föräldrar som bildar klunga och pratar varje dag men idag riktades dock min uppmärksamhet på en av dotterns klasskompis. Denna lilla 8-åring har tolv syskon och hans mamma dog förra året :((
Förutsättningarna för en harmonisk tillvaro är alltså desarmerade från början. Pojken i fråga stod på skolgården och såg så ledsen ut att jag till slut var tvungen att gå fram och fråga hur det stod still. Han tittade upp på mig och då kom tårarna.
- Men lille vän. Vad är det?
Då kom det fram att han dagen innan lekt med några killar i klassen. Hela gänget skulle efter att ha varit ute gå hem till en av killarna. Killen de skulle gå hem till säger då: Du får inte följa med hem till mig för min mamma vill inte det???!!!!
Jag fick bita mig hårt i kinderna för att inte explodera. Ärligt talat.
Jag frågade honom om vi skulle ta ett snack med den andre killen för att höra vad han hade att säga och det ville han. Efter att den andre kille berättat sin version stod det hela klart för mig. Vissa människor är så inskränkta och elaka. Hur i hela fridens namn kan man säga till sin son att han inte får ta hem en viss kompis. Må hända är han överaktiv och uppmärksamhetstörstande men då får man väl vara närvarande när de leker och hjälpa honom. Jag ville bara ta honom i famnen och berätta hur underbar han är men då hade han väl gått under av pinsamhet. Vi avslutade i stället samtalet med att den andre killen fick en kort föreläsning om empati och kamratanda.

En sak som jag ska göra är att fråga mamman i fråga om det stämmer att hon sagt så. Det får sätta sig var det vill. Hon kanske i alla fall fattar att saker och ting man gör och säger får konsekvenser.

 

Åh, vad underbart vi har haft det. Jag vet inte när jag skrattade så mycket sist. Vi kan bli så barnsliga, jag och min syster, när vi är tillsammans. Vi skrattar åt saker som bara är roliga när det händer oss. Jag antar att vi har en egen intern humor som är svår att förstå för andra. Omgivningen skrattar oftast ÅT oss när vi får våra bryt, inte med oss.

 

Fredagen ägnades år shopping på förmiddagen och bergsklättring på eftermiddagen. Solen sken i Strömstad och klipporna lyste ljusrosa. Havet låg höstmörkt och respektingivande. Vi lade oss i en klippskreva och bara var, tysta tillsammans, mmm. På fredagkväll kom två damer som jag lärde känna när familjen var i Strömstad i somras. Görgoa människor som har nära till skratt. Vi satt ute på verandan inlindade i yllefiltar och drack rödtjut tills frosten jagade in oss.

 

Vi har sovit som stockar och lillasyster har fått frukost på sängen och jag har fått middagen serverad. Lördagen tillbringades i Svinesund, Nolby och Strömstad. Dessutom sov vi middag och gick på en pub i Strömstad. Myspys hela dagen.

 

På söndagen tog vi en lång nostaligitripp. Via Norge och Halden åkte vi in i Sverige och genom pappas hemtrakter. Där har vi varit varenda sommar fram tills vi blev myndiga. Farmor och farfar är numera döda och deras hus sålt men minnena, de finns kvar. Vi träffade några vi kände och pratade med dem. Det kändes konstigt. De hade blivit så gamla och vi är nu vuxna. Både jag och syster satt tysta i bilen och var tagna av stunden. Det kommer upp en massa känslor man inte känt på länge och dessa tar energi att bearbeta. Det var en blandning av sorg och nostalgi. Sorg över att vi inte längre hör dit. Det är verkligen paradiset på jorden. Nostalgi och glädje över alla härliga minnen man bär med sig.

 

När vi kom hem till mina föräldrar stod maten på bordet och vi hälsades med stora famnen. Vi hade massor att berätta och de lyssnade tålmodigt. Därefter körde jag hem lillasyster, som bor i samma stad, och fick gosa med hennes underbara 4-åring.

 

Jag hade ju 12 mil kvar att köra så sen eftermiddag sa vi hejdå och lovade varandra att göra om detta nästa höst. Väl hemma togs jag emot av min underbara familj. Maken såg ut att må bra och hade haft en bra helg tillsammans med barnen. Jag började längta efter dem när jag körde hem så det är väl som det gamla ordspråket säger: Borta bra men hemma bäst.

Kommer ni ihåg känslan man fick i magen som liten när något extra roligt och spännande skulle hända. Jag vet att jag kände så när vi skulle till Liseberg eller på semester. Jag har den känslan i magen nu för jag ska ha semester i helgen.

Min lillasyster och jag ska åka iväg tillsammans UTAN BARN!!!! och män.
Vi ska bara koppla av och framförallt göra det VI vill. Inga måsten eller "jag borde". Jag har köpt en bok och en korsordstidning. Stället vi ska till ligger alldeles vid havet och lantligt så det blir, om vi VILL, nog en del promenader eller joggingturer. Ett och annat glas vin slinker nog också ner.
Jag ser fram emot att sova middag, om jag känner för det.
Vill vi shoppa så gör vi det.
Med andra ord SEMESTER!!!

Räknar timmarna till fredag.

De senaste tre år i mitt liv har varit en resa. En resa inåt.

Efter att ha varit högpresterande på alla områden drabbades jag 2004 av en svår utmattningsdepression. När den akuta krisen var över med hjälp av mediciner började jag ett mycket målmedvetet arbete för att komma tillbaka. Med terapeut, medicin och egen träning hittade jag steg för steg tillbaka till ett allt mer normalt liv. Jag var sjukskriven i sammanlagt 8 månader och trappade under de sista månaderna upp arbetstiden successivt.
Jag kom under den här tiden fram till en massa insikter om mig själv och vilka tankefel jag jag gått omkring och tillämpat.

Ett av dem var att jag tillät mig själv och min omgivning att köra slut på mig själv. Jag kan, jag orkar. Det hade jag ju alltid gjort förut.

Ett annat var att jag alltid var på väg någonstans, i tanken alltså. När människor pratade om att vara i nuet förstod jag inte vad det innebar. Jag tillät livet och tanken att snurra på så fort att jag till slut inte var närvarande i min egen verklighet.
Jag har stora minnesluckor från åren innan kollapsen och det är en stor sorg eftersom min son hann bli 3 år innan jag kunde stanna upp.
Nu har det gått tre år och jag är idag helt frisk. Medicinerna försvann ur mitt liv i mars 2006 och i april blev lillfisan till.
Jag har återfått mitt känsloliv och tar en dag i taget. Planerar inte så mycket utan lever livet spontant. Visst måste man planera vardagslivet men så länge det är kul att leka riddare med barnen och se att de är glada över att ha sin mamma tillbaka är jag nöjd.

Nu siktar jag in mig på en ny yrkesbana och det ska bli spännande. Skillnaden idag är att jag lärt mig att säga nej och att jag vet mitt egenvärde. Börjar hjulen snurra för fort igen så vet jag var bromsen sitter. Dessutom tycker jag betydligt mycket mer om mig själv i dag på så vis att jag aldrig skulle behandla mig själv illa igen. Jag är värd lycka och då gäller det att gå dit den finns. 

Så var maken äntligen hemma igen. Eller hemma och hemma. Det första han sa när han kom sent på onsdag kväll var att på torsdag skulle han på ett möte i Gbg kl. 15.00 och att de skulle hålla på tills de var klara. Detta visade sig innebära 23.00. I dag fredag kommer han dock hem "tidigt". De stora barnen ska få sig en tur till badhuset. Skojsigt för dem. Jag tror att de saknat sin pappa.

 

Nu väntar en helt oplanerad helg med skön samvaro. Jag ska försöka ta igen de missade löprundorna, städa och laga god mat och bara vara.

Studiedag för lärarna innbar ledig dag för barnen. Hade lovat dem att ta med varsin kompis och att vi skulle ut på äventyr.
Sagt och gjort, 7 barn och tre vuxna (grannen med bebis och bästa kompisen med son hängde också på) och stora fikaryggsäcken tog sikte på stans största lekpark. Promenaden dit tog 30 min.

2,5 h och fyra koppar kaffe senare var alla nöjda. Dagens andra mål var MAX och deras hamburgare. Jag tog deras kycklingsallad. God var den och mätt blev jag.

Alla hade trevligt och så var det dags för dagens tredje och sista äventyr. Åka buss hem. Jag "tvingar" oftast mina barn att gå men idag skulle jag vara "snäll" hela dagen så de fick åka buss hem. Efter att vi klivit av bussen och gått de två hundra meterna hem blev jag alldeles iskall. Ryggsäcken!!!
Ryggsäcken blev kvar på bussen med mobil, plånbok och nycklar i.
Panik!!!
Ropade till grannen att passa de stora barnen och galopperade därefter till hållplatsen med lillfisan i vagnen. Bussen vänder nämligen strax efter där vi gick av för att åter köra mot stan. Som tur var hann jag precis och busschaffisen hade noterat de kvarglömda grejorna och tagit hand om dem direkt så allt var kvar.
Ibland får man ha tur.

Summasummarum, en hellyckad dag på alla sätt, dessutom kommer älsklingen hem från Tyskland i kväll = löpning 

Dagarna går och mina tankar om framtiden pockar allt mer på för att få uppmärksamhet. Jag vet att jag helst inte vill tillbaka till mitt gamla jobb utan känner att det skulle bli ett naturligt avslut nu efter "mammaledigheten", för alla inblandade.

 

Med ännu en utbildning i bagaget är det väl dags att omvandla teorin i praktik. Sökte ett fantastiskt jobb i går som personalspecialist. Chanserna att jag får det är nog lika stora som att vinna en miljon på lotto men att söka är ju inte förbjudet. Får jag bara komma på intervju så tror jag att mina chanser ökar betydligt då jag är rätt bra på att sälja mig själv och på att ge ett gott intryck. Med andra ord är jag bra på att ordbajsa och få folk att tro att jag vet exakt vad jag pratar om. Jag hoppas också på att det ska komma ut några rektorstjänster här i stan som jag kan vara med att tampas om.  

 

Efter min mentala härdsmälta för tre år sedan, då jag körde in i väggen i 300 km/h, har det varit skönt att gå till det gamla, trygga och invanda jobbet där man varit omgiven av människor som känner en och haft förståelse för att alla dagar inte varit toppendagar. Nu känner jag mig dock flygfärdig för nya utmaningar och bara att ha nått dit i tanken känns jätteskönt. Dessutom har maken nu fått satsat på sin karriär i fem år så det är dags för honom att ta över stafettpinnen vad gäller markservicen, vilket innebär att jobba deltid och ta huvudansvaret här hemma. Våra barn ska inte vara i omsorgen 45 timmar i veckan. Klarar vi oss på en lön och det lilla jag tar ut från försäkringskassan nu så kan en av oss jobba deltid sedan.

 

Maken är i Tyskland denna veckan. Bilmässa i Frankfurt stod bland annat på programmet. Schysst att få betalt för att kolla upp konkurrenterna. Saknar honom som vanligt massor och sms:en duggar tätt.

 

Träningen går bra och jag håller fortfarande på att springa tre dagar i veckan. Med maken borta blir det till att ta vagnen med sig till skogs men lillfisan sover så gott under våra turer. Bonusen av träningen är -3,6 kg hittills vilket innebär att det är 3,4 kg kvar till målvikt. Jag har inte bråttom men räknar alla kcal jag stoppar i mig och beräknar vara klar i början av november. Det känns bra att offentliggöra detta så ni kan hålla koll på mig. Vill inte ramla tillbaka ner i frosseriträsket, igen.

Stortjejen har i flera dagar klagat på ont i magen men min vana trogen så tror jag ju att det ska gå över med guds försyn. Det gjorde det inte den här gången. Lillfisan hade dessutom tid på bvc så varför inte passa på när vi ändå är på vårdcentralen.

 

Sagt och gjort, in med alla i bilen och ut med alla ur bilen. Lillfisan hade tid 10.00 och vi var där tio minuter innan.

Vi hinner skriva in dig, sa jag till stortjejen. Det är alltid så lång väntan ändå.

 

Naturligtvis var det nästan helt folktomt idag så det var upplagt för snärjiga tider. Stortjejen fick panik vid tanken på att träffa doktor Jörgen ensam, vilket jag helt kan sympatisera med, och bvc-tanten började se måttligt road ut när vi inte infann oss i tid. Till slut kom hon till oss i väntrummet, jag hade sagt att vi BARA skulle skriva in stortjejen, och ville ta med lillfisan för undersökning. Klantig och brysk som hon är (jag vet, hon går till historien som den människa som minst av alla passar att jobba med små barn) tog hon helt sonika lillfisan ur min famn men se det skulle hon inte ha gjort.  

 

Ett ramaskri fyllde väntrummet när lillfisan i ren panik försökte återgå till sitt ursprungliga läge, nämligen min famn. Samtidigt sitter/halvligger stortjejen i stolen bredvid och gråter och vrider sig i plågor.

-Ja.ja, sa kärringen (förlåt), det här blev ju inte bra.

-NÄÄE, svarar jag och ser myndig ut. Vi kommer till dig så fort vi är klara här. De har sagt att det ska gå fort.

Med en mumlande bekräftelse på att hon hört mig trippade hon tillbaka till sitt kontor.

 

Så var det vår tur. Ut i väntrummet kommer en liten, gammal farbror som säkert varit pensionsmässig i tio år.

-JHDGS IFJAIFUIF, säger han.

-VA?? Två fågelholkar stirrar på honom. Lillfisan är glad för hon fattar lika mycket som i vanliga fall

-JHDGS, säger han igen.

-Menar du Stortjejen, säger jag.

- JÄ, säger han.

Hurra, tänker jag. Han är är inte bara gammal utan influgen från Danmark dessutom. Jag pratar ALLTID engelska när jag är i Danmark, så bra förstår jag det språket.

Stortjejen såg om möjligt ännu mer panikslagen ut och gav mig blicken " lämna mig inte".

Han klämde på magen och pratade med oss. Jag hade en oförståenderynka på näsan hela tiden.

-Urinprov, jaha. Visst, visst.

Iväg till labb.

-Måste jag kissa inför tanterna, sa stortjejen förskrämt.

-Nej, men i en mugg, svarar jag.

 

Tillbaka till gammelpölsan som som säger något i stil med:

-blåsjfjfkhskjg.

-????

-blåsfjgklsdg

-Jaha, urinvägsinfektion. Men så bra då, då vet vi i alla fall vad det är. Han kan lika väl ha sagt att hon behövde en ny lever men okej då låt gå för urinvägsinfektion.

Penicillin i 7 dagar tar nog död på det mesta.

Så klagar folk på att det är långtråkigt att vara mammaledig!!??

 

Så var det måndag igen. Under helgen som gått gick familjemästerskapet i golf av stapeln.  Min familjs vill säga. Deltagarna är jag själv, maken, mor, far, bror, svägerska och brorson. Totalt sju tävlande. Priser tiggs ihop av diverse företag i stan och arrangörerna väljer bana. I år var det jag och maken som stod som arrangörer. Vädret var på vår sida och tävlingen kunde genomföras under trevliga former. Stadgarna är tydligt uppgjorda och vandringspriset förses varje år med vinnarens namn prydligt inpräntat på en mässingsplakett. Kvällen avslutas med middag och prisutdelning. Vinnare i år blev min mor, svägerskan på andra plats och pappsen på en tredje. Ytterligare resultatredovisning anser jag vara onödig....

 

Som alla kan notera så är ingifta i familjen självskrivna i mästerskapet. Så är dock inte fallet i makens familj. Makens far, bror och maken själv har ett liknande mästerskap men där får inte jag vara med. Min teori är att svärfar aldrig skulle hämta sig från att bli slagen av en deltagare av kvinnligt kön, vilket skulle hända varje år då hans golfspel inte utförs enligt gällande föreskrifter. Kort sagt, hans manlighet är så skör så väljer han att förklara det hela med att han vill spela ensam med sina "pojkar". Döm då av min förvåning när min egen far bjöds in att delta förra året, ja just det han har ju en snopp...

 

I övrigt är stortjejen hemma från skolan med magont. Hon var ute med min bror i båten igår och har antagligen ätit alltför mycket av det onyttiga slaget. Han berättade att hon inte kunde bestämma vilka kakor hon ville ha till fikan så då "köpte jag en av varje sort", sa broder. Utifrån kännedom av dottern vet jag att då åt hon en av varje sort och därefter korvmojmat. Då får man ont i magen. Hoppas att det går över bara skiten lämnat kroppen.

 

Efter min utläggning för några dagar sedan om saknaden efter vänner och familj ringde just en vän och ville komma på besök. Nu är hon här, med sina två små barn. Hon går just nu genom en separation från barnens far så vi blev sittande med varsitt glas vin och pratade halva natten. Den andra halvan var lillfisan febrig och gnällig så sova får jag göra en annan dag. Är trots detta inte trött, än.

 

Tillvaron tuffar på med vardagslycka och vardagsproblem. Jag hänger i med min löpträning. Tre gånger i veckan blir det och lättare och lättare känns det.

 

Vi har bröllopsdag idag. 3 år som gifta och 11 år tillsammans. Maken hade fixat barnvakt och bokat bord på en italiensk restaurang men det får vi lägga på is. Ingen av oss vill lämna barnen till med barnvakt när de inte är friska. Så istället får en av oss gå på föräldramöte. Tjoho!!

 

 

Så har det varit barnkalas igen. Den var det 6 års kalas för lillprinsen. 12 sexåringar med massor av spring i benen invaderade trädgården (tack och lov för fint väder). Två timmar och paketöppning, fika, tårta, lekar, medling och skattjakt senare satt maken och jag i varsin stol på altanen och pustade ut. Jag var glad att jag hade varit ute sprungit innan kalaset för efter hade jag aldrig orkat.

 

Syster med dotter har varit på blixtvisit. Underbart att träffa dem. Dottern är så fantastiskt härlig att vara med. Hennes kommentarer är oförglömliga. Nu har de åkt hem och jag saknar dem redan.

 

Nu sitter jag här i lugn och ro. De stora barnen är i källaren med kompisar och spelar play station. Maken och lillfisan är hos en kompis. Vad ska jag hitta på då. Inga hushållssysslor. Kanske läsa min bok eller lösa korsord? Nej, då blir jag trött och kanske somnar. Det går inte. Se på dumburken? Ja, det låter lagom avkopplande just nu.

 

Ha det gott där ute.

 

Lillprinsen fyller 6 år i dag. Med sång och frukost på sängen gratulerade hela familjen honom. Storasyster lät som vanligt munnen gå och berättade precis vad han hade att vänta sig under dagen. Mycket information att ta in precis när man vaknat kanske. De är så olika med det. Stortjejen är klarvaken direkt hon slår upp ögonen och lillprins är i koma.

 

Därefter bar det ut på skattjakt. Vi började för flera år sedan med att leda ett snöre genom hus och trädgård som födelsedagsbarnet får följa. Vid slutet väntar den stora överraskningen: Födelsedagspresenten!!!

 

Lillprins har i 2 år önskat sig playstation och avstått lördagsgodiset för att spara ihop till ett ("du måste lära dig pengars värde") och detta har han lyckats med. De pengarna kan han nu använda till bl. a. spel eftersom playstationet redan var inköpt och väntade i slutet på snöret. Han blev så glad och pratade hela vägen till skolan om att han och bästa kompisen nu kan spela hemma hos oss "osså". Han kommer att få fler spel när resten av släkten kommer och grattar, när det nu blir.

Några kommer idag i alla fall, makens sida. De bor ju i samma stad.

 

För övrigt står klippning av mitt hår på agendan. Hoppas lillfisan är nöjd och glad under tiden. Hon ska äta precis när jag har klipptid men får väl trycka i henne innan, om hon vaknar.

Jag har behövt klippa mig länge så det ska bli underbart att få en frisyr igen.  

 

Under årens lopp har jag med jämna mellanrum kommit igång med att springa. Alltså motionsspringa. Under 90-talet höll det i sig i flera år men så kom barn 1 och 2 och vikten gick upp. Jobbade bort det mesta av denna och så kom barn 3. Det är den vikten jag håller på att jogga bort nu.

 

Eftersom jag inte ska ha fler barn nu så finns en förhoppning om att jag ska hänga i och komma någon vart med träningen. Kanske lägga upp en plan för att under nästa år kunna avverka några motionslopp. Har nu sprungit varannan dag i tre veckors tid och är uppe i 9 km. Det går inte fort men det är härligt. Älskar endorfinkickarna och behöver dem verkligen nu. Dessutom är det så enkelt med löpning. Inga tider att passa och skorna kan man ta med sig överallt.

 

Jag hoppas alltså på att bli beroende av löpning. Vilken strävan...

 

Jag flyttade från min hemstad som 18-åring. Till samma stad som min äldre bror också flyttat till. Kvar "hemma" blev mor, far och lillasyster. Hon läste på högskola i Örebro och bytte därefter stad ett par gånger beroende av var hon fick jobb. Sedan gör hon  ett oväntat drag. Hon flyttar hem igen, till den lilla stad vi kommer ifrån. Jag saknar att inte ha henne nära. Att inte kunna ta en fika ihop och hjälpa varandra med barnen. När vi ses blir det ett sådant projekt med att packa för hela familjen och resa iväg över helgen. Hon är den människa som står mig närmast (efter maken förstås) och inget skulle göra mig gladare än om hon bodde närmare. Love you.

 

Sedan har jag en kompis som har flyttat runt en del i Sverige och även gjort utlandstjänstgöring. Nu tror jag hon har landat för gott i Malmö och det är ju också en bit bort. Vi försöker båda se till att vi ses några gånger varje år för att underhålla vänskapen men allt hade ju varit så mycket enklare om vi bodde närmare varandra. Love you.

 

Vänner är så viktiga och det verkar som om det blir svårare att få nya ju äldre man blir. Riktigt nära vänner i alla fall. Nya bekantskaper gör man ju hela tiden men riktiga vänner, de man delar historia med, de växer inte på träd.

 

Tillbaka igen. Har haft ett annat bloggforum samtidigt och då har detta blivit lagt i träda. Ska försöka underhålla båda så gott det går.

Livet rullar på. Två barn i skolan (nollan och tvåan) innebär uppställning för samtliga 6,30. Maken är då redan utflugen till jobbet. Välling till lillfisan och frukost till oss andra. Därefter promenad med vagn och apostlahästar halvannan km. till skolan.

 

Lillprinsen slutar 11.30 och då står hämtningspatrullen redo för avfärd hemåt. 8-åringen går hem själv vid 13.30.

 

Jag har inte riktigt fått ner pulsen (läs: fått in rutiner) till rekommenderad nivå men jobbar på det. Har mycket tankar i skallen. Räcker jag till, är jag en bra mamma, i morgon ska jag inte skrika på dem etc.etc.

 

Är inte riktigt sams med mig själv. Jag vill att mina barn ska ha närvarande föräldrar och inte bli lämnade på förskolan tidigt på morgonen och hämtade sent på eftermiddagen. Därför har jag och maken valt att hoppa av statuståget.

 

Jag är hemma just nu och försöker tillgodose allas behov men mitt uppe i detta känner jag ibland: Men jag då. När ska mina behov bli uppfyllda och vilka är de. Det verkar inte räcka med tre pass i motionsspåret i veckan. Jag behöver mental stimulans för att må bra. Mycket av tankeverksamheten just nu kretsar kring när jag ska börja jobba och hur mycket ska jag/vi ska jobba. Ska båda jobba deltid eller ska maken vara pappaledig? I-landsproblem kan tyckas men det är min verklighet och mina probelm. Barnen är små så kort tid och den vill jag/vi dela med dem så egentligen vet jag vilken väg vi ska gå det gäller bara att fundera ut hur vi ska lägga upp det.