..och närvara mer. Det är den gotiska knuten för mig just nu. HUR GÖR MAN???

Jag får påminna mig själv om att sluta tänka för att aktivt deltaga i det som händer runt omkring mig. Vid de mest onaturliga tidpunkter poppar det upp saker i skallen som vi borde/måste/vill göra inom en överskådlig framtid. För att inte tala om allt som inte får glömmas. Jag lever från dag till dag med almanackan ständigt närvarande och har kommit dit hän i alla fall att jag försöker att bara ha en dag i huvudet i taget. Ibland går det bra och ibland mindre bra. Mantrat: Vad är det värsta som kan hända, används flitigt för att anpassa pulsen till normal nivå.

Livet är ju så underbart och ska levas fullt ut. Med barnen och maken är livet perfekt, jag vill bara att det ska gå lite långsammare...

Makens bror kom igår hem efter tre månader i Thailand. Han har köpt en tomt där och om 22 månader står huset färdigt.

- Ni får jättegärna låna det, sa han idag när vi drack kaffe.

Gulp!!!

Visst, tänkte jag. Ska bara operera bort hjärnspöket som sitter som berget i hjärnan efter härdsmältan för tre år sedan, alltså den paniska rädslan för att vara instängd. Tåg går bra, buss går bra men flyg går ta mig fan inte bra.

- Ursäkta, men nu vill jag gå av. Funkar inte mitt över den ryska taigan bruden. Varsågod och sitt ner, vi är framme om femton timmar. Tjena.

 

Jag vet att det sitter i huvudet och att det går att få bort men att ta tag i det har varit för jobbigt fram tills nu. Rent logiskt har jag gått igenom massor av flygresor och inser ju var problemet sitter. Vet bara inte vilket som är bäst. Narkos eller ett hårt slag i bakhuvudet.

- Va, terapi? Jaha, du tänker så. Ja, ja. Det kanske man skulle prova eller också gör jag som jag gjort med de andra hjärnspökena. Utsätter mig för situationen med tryggt sällskap och låter ångesten komma. Ibland hanterbar, ibland inte. Synd för medresenärerna bara om jag skulle få en panikångestattack på 10 000 meters höjd...

 

till stortjejens förtret.

Hennes närmaste kompisar har fått mobiltelefoner. De är ÅTTA ÅR!!!!!!

De har inget behov av en mobiltelefon men klantiga, otänksamma vuxna ser till att skapa detta behov. Jag blir så TRÖTT:(

Jag har förklarat för stortjejen att i ett par år till jag vill alltid veta var hon är och då kan jag ringa dit. Dessutom är hon av typen som kan tappa bort plånboken mellan ytterdörren och bilen så telefonens varande skulle inte bli långt.

Hon accepterar förklaringen men framförallt accepterar hon att det är vi vuxna som tar beslutet om om och när hon har behov av en telefon. Jag förstår väl också att att jag inte kommer att kunna stå emot hur länge som helst och gör det ju inte för sakens skull men jag undrar just vem föräldrarna lägger skulden på när telefonen tappas bort eller blir stulen???

Jag har i hela mitt liv läst mycket böcker och dessutom samlat på dem. Sedan jag fick mitt första barn för snart nio (!!) år sedan har jag märkt av perioder då lusten (läs energin) att läsa bara inte velat infinna sig. Jag har då hemfallit åt korsord och suduoko vilka är bättre lämpade för kortare stunder och dessutom ser till att hjärnan inte rostar ihop helt. Jag kan med glädje informera om att den senaste perioden av lästorka nu verkar vara slut då jag på två veckor slukat fyra böcker. Med tanke på att jag bara läser innan John Blund dyker in genom sovrumsfönstret känns det som värsta bokfrossan. Då mellanprinsen upptäckt rymden och ställer en massa omöjliga frågor har vi dessutom varit på biblioteket två gånger den senaste veckan. Sist sprang jag av en händelse på senaste Helene Turstens "Mannen med litet ansikte". Lycka :)) Boken ska vara tillbaka inom sju dagar. Ha, sju dar. Jag kommer att sträckläsa den på två nätter.

 

Till min födelsedag, som infaller om en månad ska jag bara önska mig böcker. Min goda vän i söder har på sin blogg några roliga boktips om relationer. Efter att ha avslutat Maria Svelands "Bitterfittan" ser jag fram emot införskaffandet av "Familjens projektledare säger upp sig" av Gunilla Borgensten. Ska dessutom se till att maken läser den.

 

Apropå Maria Svelands bok "Bitterfittan". Kommer på mig själv med att uppmärksamt observera de vuxnas aktiviteter i vår familj. Med rätt "glasögon" och förbehållslös inställning reflekterar jag över vilka roller och mönster vi hemfaller åt. Det första som slår  mig är att vi är ett ganska bra team. Precis som i ett arbetslag har vi utvecklat en tyst kunskap. Kunskapen om våra barns behov och rutiner. Ta gårdagskvällen till exempel. Stortjejen och lillfisan var med mig i badet. Stortjejen vill ha sin hårtvätt på ett visst sätt för att undvika katastrofen som det innebär att få schampo i ögonen. Därefter behövs det två badlakan, ett till håret och ett till kroppen för att enligt henne undvika eventuella frostskador. Vanligtvis har vi en temperatur på 25 grader i badrummet men det gäller att välja sina strider så två badlakan tillhandahålls således. Lillfisan sitter under tiden i ett fast grepp mellan stortjejens ben och plaskar av hjärtans lust.

 

Efter avslutat bad väntar kvällsmat och i köket står maken redo att ta emot beställningarna. Stortjejen vill ha sin youghurt i glas och mellanprinsen i tallrik. Detta vet maken. Stortjejen vill ha rostad macka, lillprinsen mikrad macka med smält ost. Detta vet maken. Jag blandar välling till lillfisan som sitter i sin stol och knaprar på ett knäckebröd. Måltiden avslutas med tandborstning och toalettbesök. Därefter väntar sagoläsning med de stora barnen för maken och jag lägger lillfisan. I morgon kanske vi gör tvärtom. Allt efter lust och behov.

 

20 minuter senare sitter vi i soffan med varsin kaffekopp och ler förnöjt mot varandra.

- Vi har det ganska bra, va? säger maken.

- Ja, säger jag. Du är bra.

 

 

...idag.

-Jag ville bara höra hur du tänker inför framtiden?

Ja, du. Vad svarar man på det. Jag har en massa tankar om hur jag vill att framtiden ska te sig. Jag vill ha nytt jobb, en massa pengar och dessutom harmoni och balans inombords. Kan du fixa det?

 

Nu sa jag ju inte det till henne utan berättade när jag vill börja jobba och att jag är flexibel med var hon kan placera mig. 1/4 är det tänkt att jag ska sparka igång med 75%. Är ambvivalent inför att börja jobba men efter tre barn vet jag att det löser sig bara jag kommer igång. Har ju en arbetsmoral som knäcka vem som helst, inklusive mig själv, så det blir till att starta upp med en ödmjuk inställning och inte säga ja till allt. Våga vägra, är mitt nya motto..?

 

Läser just nu Maria Svelands "Bitterfittan" och känner att den dagtid upptar halva mitt medvetna. Byter jag blöjor eller steker falukorv så är den med, innanför pannbenet. Vad underbart med en människa som på ett så formidabelt sätt kan formulera alla de skavsår jag gått med så länge i ord. Min utgångspunkt under hela mitt vuxna liv har varit att män inte är utvecklingsstörda, vilket min mor och hennes gelikar verkar tro. Hon tycker ju maken är "SÅ FANTASTISK" vad gäller hem och familj. Han gör ju bara en del av det som jag gör och jag är minsann inte "SÅ FANTASTISK". Bittervarning....

 

Män har samma fysiska grundförutsättningar som vi kvinnor har men tillåts inte utveckla de verktyg som livet senare kräver att de ska ha och det är ju till stor del MAMMORNAS fel. Vi sticker alltså kniven i ryggen på våra döttrar. Vi lämnar bara över stafettpinnen med oförättat värv, eller?

 

Sveland undrar varför hon inte kan älska sitt barn skuldfritt och slår där huvudet på spiket för mig. Vad är det som gör att vi mödrar hela tiden ifrågasätter om vi gör rätt eller fel medans män till synes har en helt annan rustning. Maken har många gånger under våra samtal frågat mig varför jag tror att jag inte räcker till när jag enligt honom gör det och mer därtill. Ja, du. Visste jag det så skulle livet vara bra mycket lättare. Alla dessa resonemang som jag för med mig själv för att motivera de beslut jag fattat. Herregud, vad tid och energi de tar. Moderskapet verkar vara så nedtyngt av plikt och försakelse av alla egna behov att det ständigt krockar med minsta lilla frihetsivran och det stör mig. STÖR MIG!!!!

Det är väl nedärvt från generation till generation men min fria vilja att kasta av mig ryggsäcken räcker inte för att det ska bli en realitet. Min vilja krockar med mina känslor och den kampen vinns oftast av känslorna som styrs just av vad jag lärt mig är "rätt". Sällan går de hand i hand med vad jag vill dessutom kostar det mer än vad det smakar att vara egoistisk i fråga om dåligt samvete och skulkänslor.

 

Känner att jag har en del kvar att jobba med för att få harmoni i tillvaron. Kanske är det som någon klok människa sa att var sak har sin tid och just nu är jag småbarnsmamma till tre med allt vad det innebär av självförsakelse. Men sen...

Inför det nya året har jag vissa förhoppningar.

1. Att familjen ska lyckas gira undan alla elaka bakterier som de senaste sex veckorna gjort livet surt. Allt ifrån magsjuka, halsfluss, öroninflammation, urinvägsinfektion och vaknätter med hostande barn på magen har hittat in under vårt tak.

2. Att ett nytt fantastiskt jobb ska dyka upp och framförallt att jag ska få det.

3. Att jag ska hitta balans mellan måsten,borden och vill. Just nu är det sista väldigt lågprioriterat och det håller inte i längden, det vet jag av erfarenhet.

4. Att tillbringa mycket tid tillsammans med dem jag håller kära, familj och alla mina underbara vänner.

 

Utvärdering av ovanstående sker den 31/12 2008

 

Julen har varit lugn. Lagom med julklappar och människor på ett och samma ställe. Nyår skulle tillbringas i glada vänners lag men magsjuka satte stopp för det. Vi fick omgruppera för att barnen ändå skulle känna att det var lite festligt. Det blev således charader, skattjakt och playstationturnering. Stortjejens förslag, röda vita rosen, fick vi lägga ner då ingen orkade jaga. Kul hade vi i alla fall och barnens omdömmen var positiva. Att både jag och maken blir sjuka samtidigt är näst intill det värsta som kan hända men nu är det avklarat också. För närvarande är det bara lillfisan och mellanprinsen som är sjuka. Förkylda med nattliga hostattacker men det är fullt hanterbart. Har märkt att jag klarar mig på ganska lite sömn nu för tiden, ett tag i alla fall.

 

Maken har under snart två års tid gradvis ökat sina timmar på jobbet med 50 %. Från att ha jobbat 40 timmar i veckan är det nu mer regel än undantag att han gör 60. Han är så förblindad av "viktigheterna" på jobbet att han inte ens märkt detta själv. Fram tills nu har jag inte haft några större invändningar. Visst har jag ibland påtalat faktum men inte mer än så. Nu känns det allt oftare som att jag har fått nog. Fått nog av att själv planera, organisera och föra den här familjens liv framåt. Efter att en gång sprungit i väggen är jag vis av erfarenhet och är uppmärksam på symptom orsakade av stress. Nu har jag symptom och det är alltså dags att sätta sig ner och reflektera över våra liv. Ska boka in ett möte med honom ikväll, om han är hemma....

Varje år, vid den här tiden, får jag en föraning i magen. En föraning av en känsla från förr. Den vill inte riktigt infinna sig men gör sig ändå påmind på så vis att minnet talar om att när jag var barn så fanns den där, stark och konkret. Jag talar naturligtvis om att komma i  julstämning. All denna förväntan och visshet om att något roligt och spännande var på gång. Min mamma kunde det där med julstämning. Hon stressade som en blå för att kunna bjuda hela släkten på julmat. Städade och pyntade så att hela huset kunde misstas för tomtens eget. Allt lagades från grunden och när jag lite försynt som vuxen påtalade att det finns folk som lever på att rulla köttbullar tittade hon stint på mig och fnös något om "dumheter". Men jul har det alltid blivit och fantastiska har de varit.

 

Nu har jag egen familj och kan starta egna traditioner och det går väl sådär. Inte stressar jag ihjäl mig för att hinna med "allt" som borde göras utan har en mer avslappnad inställning som går ut på att det som hinns med hinns med. I alla fall tror jag det. Det sociala arvet är som bekant svårt att bryta och visst talar samvetet till mig, -"Tänk på barnen, tänk på barnen....

Det är kanske just det jag gör. Deras mamma ligger inte  i migränanfall när julaftonen kommer utan kanske sitter och spelar fia med knuff istället. Eller varför inte, tar en tur till pulkabacken istället för att jonglera med femton grytor.

 

I går kväll gjorde vi (läs jag) julgodis. Knäck, kola och Mozartkulor blev det. Stortjejen satte nejlikor i apelsiner och hängde upp dessa med makens hjälp. De doftar ljuvligt. Pepparkakor har bakats och hyfsat städat är det också. Julskinkan satte jag precis in i ugnen och den är garanterat slut innan julafton och då får jag väl köpa en till. Jul blir det i vilket fall som helst, så det så.

Familjen är på simskoleavslutning och hos kompis och jag är alldeles ENSAM!!! Så sällan detta händer.

Vad gör jag då, vid dessa så sällsynta tillfällen. Jo, sätter mig framför datorn och lyssnar igenom de missade avsnitten av "På minuten". Skrattar högt i min ensamhet och blir så glad, så glad. De är så underbart fantastiska, dessa ordbajsare av hög rang. Rekommenderas varmt.

 

Dagen har i övrigt ägnats åt körsång i stadens invandrartätaste område. Barnen som stod i första åskådarledet och går på förskolan sjöng med för fulla muggar i våra julsånger. Föräldrarna stod bakom och gjorde så gott de kunde, men glada blev de och glad blev jag. Fick en känsla av att vara på besök i en annan stad än min egen. Känner ingen i detta område och är därför av förklarliga skäl aldrig på besök där. Tål att funderas på. Jag kanske skulle bli en sådan där intergrationskompis. -Javisst, sa maken. När dygnet får 25 timmar så...

 

Imorgon fyller lillasysters lillfisa 4 år. Vill å vill så gärna åka upp och gratulera henne men 24 mil tur och retur känns idag som 100 mil. Veckan som gått har varit av det något intensivare slaget och stressymtomen har gjort sig påminda. Behöver antagligen morgondagen för rekreation. Jag vet att systeryster förstår och jag får väl krama extra på lillfisan när vi kommer upp för julfirande nästa helg. Skickar ett fyrfaldigt cyberleve till dig, älskade lillfisa. Hurra, hurra, hurra,hurra!!!!!!!

De stora barnens klasser skulle till ishallen idag. Jag anmälde mig som materialtransportör då det blir tungt att gå med all utrustning. Vi blev ca fem föräldrar som åkte med i morse.

Morgonen var innan dess välplanerad för att om möjligt undvika att anlända till skolan med en stressnivå likt en stridspilots. Mor i stugan gick upp tidigare än körv för att göra den egna morgontoaletten. Stortjejen satt som vanligt fullt påklädd med den egna frukosten framdukad på en bricka. "Det är så skönt att sitta i lugn och ro på morgnarna", är hennes standardkommentar när jag tycker att hon istället kan sova en halvtimma längre. Var gick det fel med henne????

 

Mellanprinsen är en helt annan sak. Med grus i ögonen kommer han varje morgon på någon ny förklaring till varför han just idag INTE kan gå till skolan. Det kan vara allt ifrån att han bestämt hävdar att det fortfarande är natt eller att han har vrickat stortån under natten. Upp kom han i alla fall ock frukosten gick under protester ner.

 

Så var det dags att väcka trean. Hon är dock pigg så fort hon slår upp ögonen. Vällingen intogs i stortjejens knä samtidigt som jag bar ut fika, utrustning och varmkörde bilen. På med alla kläder för att hämta mellanprinsens kompis på vägen och med full bil anlände vi till skolan i tid. Ut med de större barnen och in med alla väskor. Jag och lillfisan körde vidare till ishallen och fick en mysig pratstund med de andra föräldrarna. Viktigt, viktigt.

 

Efter att ha knutit på tio par grillor satte vi oss så tillrätta för att njuta av skådespelet. Ungarna hängde i sargen, på varandra eller på de mål som fanns att tillgå. Så småningom blev de allt modigare och släppte både varandra och sargen. Med blossande kinder blev det så äntligen dags för den varma chokladen och lussekatter. Smakade mumma även för mig som "bara" satt bredvid. Lillfisan slocknade i mitt knä så hon fick ligga under en bänk när alla skridskorna så skulle av. Allt går....

 

Mellanprinsen och hans kompis följde sedan med hem då deras skoldag slutar 11.30. Nu är de hemma hos kompisen och leker och jag sitter här med raggsockarna fortfarande på fötterna. Ska nu gå ner i tvättstugan och installera den nyinköpta tumlaren. Blir det inget inlägg i morgon så vet ni varför, huset har antagligen brunnit ner......

Jag har precis gjort en insikt som miljoner föräldrar naturligtvis gjort i åratal innan mig. December månad är vansinnig. Som ganska nybliven förälder till barn i den ålder då de börjar med olika aktiviteter slog insikten till mig med full kraft. Har tidigare klart och tydligt deklarerat för alla intresserade att "vi i vår familj gör minsann medvetna val åt våra barn och max två aktiviteter i veckan får de ägna sig åt". Ja, tjena vad bra det gick...

 

Stortjejen var smart nog att presentera sina tillskott av aktiviteter (badminton och gymnastik till de tidigare simning och körsång) med att "motion är ju SÅ bra för både kropp och själ". Dessutom var de flera i klassen som började så "ni kan ju hjälpas åt att köra".

När jag pratade med maken om hur det egentligen kunde hända svarade han "Ja, vem kan hon ta efter tro...."

Visst, hon är fostrad till att argumentera för sin sak men jag trodde ju inte att jag själv skulle gå i fällan. Mellanprinsen nöjer sig än så länge med fotboll och simning och lillfisan trivs med att hänga med.

 

Nu under luciaveckan har stortjejens kör FEMTON framträdanden på alla möjliga ställen i stan. Lägg därtill avslutningar på de andra aktiviterna med tillhörande festligheter och de obligatoriska luciafesterna, kvällstid, på skolorna. Tack och lov att lillfisan inte börjat på förskolan än. Att jag dessutom stod och sålde granar för mellanprinsens fotbollsförening halva lördagen gjorde inte saken bättre. Men, men, man vill ju "ställa upp" och vara "en deltagande förälder" men jag behöver väl knappast tillägga att jag ser fram emot jullovet.....

Som icke yrkesarbetande sedan 11 månader funderar jag ändå en del på jobbet. Nu hör det till saken att det hänt en del på mitt arbete sedan jag gick hem. Båda mina kollegor har slutat och ersatts med två nya. Den ene, en kille, har jag lärt känna ganska bra medans jag knappt vet något alls om den andra som är en tjej. Jag har inga problem med detta men det känns liksom inte längre som min arbetsplats. De har infört nya rutiner och det har börjat nya barn. Dessutom var jag och mina tidigare kollegor väl inarbetade med varandra och sådant tar tid. I mitt jobb arbetar man nära inpå varandra och utvecklar ett tyst språk, en tyst kompetens. Min ambition är ju att få en annan anställning innan föräldraledigheten är slut men om det inte blir så så går jag ju tillbaka till mitt nuvarande jobb. som jag ändå trivs bra med.

 

Kvällen ska tillbringas tillsammans med alla mina 15 kollegor då chefen har planerat julfest. Ska köra stortjejen och tre kompisar till gympan först och får sedan gå ifrån en stund för att köra hem dem igen.

 

Detta inlägg blev lite rörigt, känner jag. Kan bero på att det pågår en danstävling i rummet bredvid. Två 8-åringar dansar och två 6-åriga killar är domare och bestämmer typ av dans som ska bedömmas. Lillfisan sitter här bredvid och tycker att hon får alldeles för lite uppmärksamhet, så det är väl bäst att hon får lite mer då.

Jag är en verklig succer för advent. Stearinljusen lyser upp huset som värsta valborgsbrasan. Maken skakar på huvudet och är smått orolig för brandrisken men jag hävdar bestämt att alla ljusen är "säkrade". Både så till vida att de befinner sig utom räckhåll för barn och lättantändliga material.

 

Advent innebär också mycket sång och musik. I förmiddags höll min kör konsert i en lantligt belägen kyrka. Den var fylld till bredden och vi gjorde stor succé. Senare i kväll ska stortjejens kör ha konsert i stadens största kyrka och moderskapet (jag) kommer att sitta på första parkett och vara så rörd och stolt så att tårarna komma att forsa. Min kör har dessutom tre framträdanden till inplanerade innan jul och går allt som jag vill ska jag gå och lyssna på Göran Fristorp och Anna-Lotta Larssons julkonsert nästa helg. Som sagt, mycket sång och musik men det hör julen till och får mig att må som allra bäst.

Tittade som vanligt in på min käre vän Steffanies blogg för att bli uppdaterad om hennes väl och ve. Då har sötnosen lagt upp ett kort på sig, leendes från öra till öra, och jag kom på mig själv med att bara sitta och titta på det, och må så bra. Att hon är urgullig visste jag ju redan och världens mest smittande skratt har hon också men kortet var så speciellt så till vida att jag själv blev så varm inombords och kom på mig själv med att tänka på vad mycket det finns att vara tacksam över. Tack gumman, för att du förgyllt min dag.

 

Nu tar vi helg och i kväll ska jag pussa på maken som jag inte sett sedan i måndags kväll.

Då mina stora barn (6 och 8 år) inte går på fritids nu när jag är "mammaledig" har vårt hem blivit fritids för deras kompisar. Jag är så glad att barnen har gott om vänner men efter flera dagar i rad med storkok och farligt höga decibellnivåer kan jag liksom få nog. Nog av många barn på ett och samma ställe som dessutom inte alltid kommer överens. Snacka om att få praktisera konfliktlösning. Tjejen och hennes kompisar är väldigt subtila i sin angrepp på varandra och det värsta som kan hända är att någon får epitetet bossig. Killarna är mer rakt på. "Gör som jag säger annars åker du på en propp". Därav sätts mina kofliktlösarkompetenser på varierande prov. Snacka om att behöva vara flexibel. "Okej, tjejer. Först gör ni som X vill en stund och sedan gör ni det som Y ville göra", eller "GRRRR, ni får ABSOLUT INTE SLÅSS!!!!Det är totalförbjudet!!!!SLUTAAA!!!

 

Behöver jag påpeka hur fel det blir om jag angriper tjejerna med förhållningssättet jag just beskrivit som killarnas. Det kan dröja några veckorna innan de kompisarna vill hälsa på igen...

Lägg därtill att de oftast befinner sig på olika våningsplan och mitt emellan sitter lillfisan och undrar varför mamma springer omkring och är så röd i ansiktet och har en kort och ytlig andhämtning.

 

Ja, ja, det är roligt nästan jämt. Maken åkte till Tyskland idag. Längtar redan efter honom. Vi är inne i en toppenperiod med mycket bus, skratt och kärlek. Ikväll ska jag iväg på genrep med kören inför söndagens adventskonsert. Farmor kommer hit och passar barnen.

 

Även idag går tankarna till Lillmys. Jag finns här dygnet runt, det vet du. Puss på dig.

Min syster ska separera. Efter 12 år och ett barn ska de gå skilda vägar och det är så sorgligt, och samtidigt kanske bra. Bra för att ingen av dem mått så bra den senaste tiden men sorgligt för att någonting tar slut. Det blir liksom aldrig detsamma igen. Jag vill och hoppas att min ex-svåger och vi kan fortsätta ha en bra relation. Det tror jag nog att vi kan bara allting får lägga sig lite grand. Jag tänker på dem flera gånger varje dag och skulle vilja lösa alla deras problem. Tyvärr sträcker sig inte min kompetens så långt men är man problemlösare så är man. Önskar dem i alla fall all styrka och kraft de kan behöva för att ta sig igenom den närmsta tiden.

 

Har idag varit utomhus för första gången på en vecka. Tidernas värsta halsfluss däckade mig under större delen av veckan som gått. Fick gå tillbaka till läkaren efter fem dagar med penicillin och få starkare grejer. Trots det tog det tre dagar till innan svullnaden började gå ner. Mellanprinsen blev sjuk i lördagskväll. Tack och lov att man bor i bebodda trakter med jourcentraler som är öppna dygnet runt. Han hade öroninflammation OCH halsfluss. Penicillin till honom också. Vi får väl se hur det går med stortjejen och lillfisan. Maken åker till Tyskland i morgon och blir borta tre dagar. De väntar säkert med att bli sjuka tills dess...

 

Vi skulle ha åkt till Ullared idag. Barnvakt var fixad och allt. Nu blev det inte så men vad säger världens bästa föräldrar som bor 12 mil bort då. Jo, att de kan komma ner nästa torsdag och passa barnen så vi kan åka på fredagen. Puss, säger jag. De är ju underbara.

Jag är SJUK!!

Tror inte jag har mått så här uselt på minst tio år, fysiskt i alla fall. Började ana oråd i måndagskväll när tempen visade 39,5. Gick, ordentlig som jag är, till doktorn på tisdag morgon. Råkade av en händelse inte köra den vanliga vägen till vårdcentralen och det var tur det för annars hade jag hamnat mitt i en bombbrisering. Åklagare Barbro Jönsson bor nämligen 400 meter ifrån vårt hus och alltså på vägen till vårdcentralen. När jag åkte hem märkte jag dock på det massiva polispådraget att något hänt. Fruktansvärt. Både för att det är en direkt attack på hela vårt demokratiska samhälle och dels för att det händer i min egen närmiljö. Barbro verkar som tur vara av det hårdare virket så jag önskar henne all lycka till.

 

Efter besöket hos doktorn fick jag penicillin utskrivet och trodde krisen var över. Tji fick jag . Den hade inte ens börjat. Tisdag eftermiddag, onsdag och torsdag är ett enda febertöcken med våldsamma halssmärtor. Jag har ändå fött tre barn den naturliga vägen men jag vet inte vilket som gjorde mest ont. Idag fick jag nog och gick tillbaka till doktorn. Han skrev ut ny penicillin ( anar att den egentligen är till för hästar) som alldeles säkert skulle ha ihjäl mina elaka bakterier. Hoppas han har rätt...

 

Det tråkiga i kråksången är att maken och jag fixat barnvakt över helgen för att åka till goda vänner i Malmö. Så blev det nu inte. Jag har halvt längtat ihjäl mig efter min vän då det är allt för länge sedan vi sågs men hon skickade tröstande mail om sa att vi kanske kan ses i jul. Hoppas...

 

Barnvakterna (mina föräldrar) fick nu istället rycka ut två dagar tidigare för att ta hand om både barn och barnbarn. Tack mamma och pappa för att ni är så fantastiska.

Maken är så glad, så glad. Stadens lokala bandyhjältar har återtagit plats bland de bästa igen och idag börjar allsvenskan. Termosarna är laddade med glögg, lagmössa och halsduk ligger nytvättade i hallen klara för bruk och snart anländer gänget för lite uppladdningssnack. Idag deltar även konsulterna från "over there". Kan antas vara exotiskt med lite förfrusna tår samtidigt som man i över två timmar försöker lokalisera en boll på en yta stor som en fotbollsplan när 20  utespelare gör allt för att transportera den i "rätt" riktning. Får man dessutom dricka varm saft och knapra på välkryddade kakor är väl lyckan total.

 

Själv går jag på en match om året. Derbyt mot grannstadens lag. Jag kan lova att det inte är för bandyns skull. Däremot får jag i två timmar stå och skrika okvädesord tillsammans med 2000 andra som tycker som jag. Sjukt eller friskt, avgör själv. Kul är det i alla fall.

 

Vi får väl se hur glad han är när han kommer hem...