Mellan amning och fotbollsträning: Blog

Tänka mindre..

Mon, 11 Feb 2008 18:49:52 GMT

..och närvara mer. Det är den gotiska knuten för mig just nu. HUR GÖR MAN???

Jag får påminna mig själv om att sluta tänka för att aktivt deltaga i det som händer runt omkring mig. Vid de mest onaturliga tidpunkter poppar det upp saker i skallen som vi borde/måste/vill göra inom en överskådlig framtid. För att inte tala om allt som inte får glömmas. Jag lever från dag till dag med almanackan ständigt närvarande och har kommit dit hän i alla fall att jag försöker att bara ha en dag i huvudet i taget. Ibland går det bra och ibland mindre bra. Mantrat: Vad är det värsta som kan hända, används flitigt för att anpassa pulsen till normal nivå.

Livet är ju så underbart och ska levas fullt ut. Med barnen och maken är livet perfekt, jag vill bara att det ska gå lite långsammare...

Lös problemet

Sun, 03 Feb 2008 21:59:42 GMT

Makens bror kom igår hem efter tre månader i Thailand. Han har köpt en tomt där och om 22 månader står huset färdigt.

- Ni får jättegärna låna det, sa han idag när vi drack kaffe.

Gulp!!!

Visst, tänkte jag. Ska bara operera bort hjärnspöket som sitter som berget i hjärnan efter härdsmältan för tre år sedan, alltså den paniska rädslan för att vara instängd. Tåg går bra, buss går bra men flyg går ta mig fan inte bra.

- Ursäkta, men nu vill jag gå av. Funkar inte mitt över den ryska taigan bruden. Varsågod och sitt ner, vi är framme om femton timmar. Tjena.

Jag vet att det sitter i huvudet och att det går att få bort men att ta tag i det har varit för jobbigt fram tills nu. Rent logiskt har jag gått igenom massor av flygresor och inser ju var problemet sitter. Vet bara inte vilket som är bäst. Narkos eller ett hårt slag i bakhuvudet.

- Va, terapi? Jaha, du tänker så. Ja, ja. Det kanske man skulle prova eller också gör jag som jag gjort med de andra hjärnspökena. Utsätter mig för situationen med tryggt sällskap och låter ångesten komma. Ibland hanterbar, ibland inte. Synd för medresenärerna bara om jag skulle få en panikångestattack på 10 000 meters höjd...

Kärringen mot strömmen....

Thu, 17 Jan 2008 11:26:52 GMT

till stortjejens förtret.

Hennes närmaste kompisar har fått mobiltelefoner. De är ÅTTA ÅR!!!!!!

De har inget behov av en mobiltelefon men klantiga, otänksamma vuxna ser till att skapa detta behov. Jag blir så TRÖTT:(

Jag har förklarat för stortjejen att i ett par år till jag vill alltid veta var hon är och då kan jag ringa dit. Dessutom är hon av typen som kan tappa bort plånboken mellan ytterdörren och bilen så telefonens varande skulle inte bli långt.

Hon accepterar förklaringen men framförallt accepterar hon att det är vi vuxna som tar beslutet om om och när hon har behov av en telefon. Jag förstår väl också att att jag inte kommer att kunna stå emot hur länge som helst och gör det ju inte för sakens skull men jag undrar just vem föräldrarna lägger skulden på när telefonen tappas bort eller blir stulen???

Vill läsa igen

Mon, 14 Jan 2008 12:54:17 GMT

Jag har i hela mitt liv läst mycket böcker och dessutom samlat på dem. Sedan jag fick mitt första barn för snart nio (!!) år sedan har jag märkt av perioder då lusten (läs energin) att läsa bara inte velat infinna sig. Jag har då hemfallit åt korsord och suduoko vilka är bättre lämpade för kortare stunder och dessutom ser till att hjärnan inte rostar ihop helt. Jag kan med glädje informera om att den senaste perioden av lästorka nu verkar vara slut då jag på två veckor slukat fyra böcker. Med tanke på att jag bara läser innan John Blund dyker in genom sovrumsfönstret känns det som värsta bokfrossan. Då mellanprinsen upptäckt rymden och ställer en massa omöjliga frågor har vi dessutom varit på biblioteket två gånger den senaste veckan. Sist sprang jag av en händelse på senaste Helene Turstens "Mannen med litet ansikte". Lycka :)) Boken ska vara tillbaka inom sju dagar. Ha, sju dar. Jag kommer att sträckläsa den på två nätter.

Till min födelsedag, som infaller om en månad ska jag bara önska mig böcker. Min goda vän i söder har på sin blogg några roliga boktips om relationer. Efter att ha avslutat Maria Svelands "Bitterfittan" ser jag fram emot införskaffandet av "Familjens projektledare säger upp sig" av Gunilla Borgensten. Ska dessutom se till att maken läser den.

Observanten

Fri, 11 Jan 2008 09:16:04 GMT

Apropå Maria Svelands bok "Bitterfittan". Kommer på mig själv med att uppmärksamt observera de vuxnas aktiviteter i vår familj. Med rätt "glasögon" och förbehållslös inställning reflekterar jag över vilka roller och mönster vi hemfaller åt. Det första som slår mig är att vi är ett ganska bra team. Precis som i ett arbetslag har vi utvecklat en tyst kunskap. Kunskapen om våra barns behov och rutiner. Ta gårdagskvällen till exempel. Stortjejen och lillfisan var med mig i badet. Stortjejen vill ha sin hårtvätt på ett visst sätt för att undvika katastrofen som det innebär att få schampo i ögonen. Därefter behövs det två badlakan, ett till håret och ett till kroppen för att enligt henne undvika eventuella frostskador. Vanligtvis har vi en temperatur på 25 grader i badrummet men det gäller att välja sina strider så två badlakan tillhandahålls således. Lillfisan sitter under tiden i ett fast grepp mellan stortjejens ben och plaskar av hjärtans lust.

Efter avslutat bad väntar kvällsmat och i köket står maken redo att ta emot beställningarna. Stortjejen vill ha sin youghurt i glas och mellanprinsen i tallrik. Detta vet maken. Stortjejen vill ha rostad macka, lillprinsen mikrad macka med smält ost. Detta vet maken. Jag blandar välling till lillfisan som sitter i sin stol och knaprar på ett knäckebröd. Måltiden avslutas med tandborstning och toalettbesök. Därefter väntar sagoläsning med de stora barnen för maken och jag lägger lillfisan. I morgon kanske vi gör tvärtom. Allt efter lust och behov.

20 minuter senare sitter vi i soffan med varsin kaffekopp och ler förnöjt mot varandra.

- Vi har det ganska bra, va? säger maken.

- Ja, säger jag. Du är bra.

Chefen ringde...

Thu, 10 Jan 2008 12:20:35 GMT

...idag.

-Jag ville bara höra hur du tänker inför framtiden?

Ja, du. Vad svarar man på det. Jag har en massa tankar om hur jag vill att framtiden ska te sig. Jag vill ha nytt jobb, en massa pengar och dessutom harmoni och balans inombords. Kan du fixa det?

Nu sa jag ju inte det till henne utan berättade när jag vill börja jobba och att jag är flexibel med var hon kan placera mig. 1/4 är det tänkt att jag ska sparka igång med 75%. Är ambvivalent inför att börja jobba men efter tre barn vet jag att det löser sig bara jag kommer igång. Har ju en arbetsmoral som knäcka vem som helst, inklusive mig själv, så det blir till att starta upp med en ödmjuk inställning och inte säga ja till allt. Våga vägra, är mitt nya motto..?

För nästa generation

Wed, 09 Jan 2008 10:01:01 GMT

Läser just nu Maria Svelands "Bitterfittan" och känner att den dagtid upptar halva mitt medvetna. Byter jag blöjor eller steker falukorv så är den med, innanför pannbenet. Vad underbart med en människa som på ett så formidabelt sätt kan formulera alla de skavsår jag gått med så länge i ord. Min utgångspunkt under hela mitt vuxna liv har varit att män inte är utvecklingsstörda, vilket min mor och hennes gelikar verkar tro. Hon tycker ju maken är "SÅ FANTASTISK" vad gäller hem och familj. Han gör ju bara en del av det som jag gör och jag är minsann inte "SÅ FANTASTISK". Bittervarning....

Män har samma fysiska grundförutsättningar som vi kvinnor har men tillåts inte utveckla de verktyg som livet senare kräver att de ska ha och det är ju till stor del MAMMORNAS fel. Vi sticker alltså kniven i ryggen på våra döttrar. Vi lämnar bara över stafettpinnen med oförättat värv, eller?

Sveland undrar varför hon inte kan älska sitt barn skuldfritt och slår där huvudet på spiket för mig. Vad är det som gör att vi mödrar hela tiden ifrågasätter om vi gör rätt eller fel medans män till synes har en helt annan rustning. Maken har många gånger under våra samtal frågat mig varför jag tror att jag inte räcker till när jag enligt honom gör det och mer därtill. Ja, du. Visste jag det så skulle livet vara bra mycket lättare. Alla dessa resonemang som jag för med mig själv för att motivera de beslut jag fattat. Herregud, vad tid och energi de tar. Moderskapet verkar vara så nedtyngt av plikt och försakelse av alla egna behov att det ständigt krockar med minsta lilla frihetsivran och det stör mig. STÖR MIG!!!!

Det är väl nedärvt från generation till generation men min fria vilja att kasta av mig ryggsäcken räcker inte för att det ska bli en realitet. Min vilja krockar med mina känslor och den kampen vinns oftast av känslorna som styrs just av vad jag lärt mig är "rätt". Sällan går de hand i hand med vad jag vill dessutom kostar det mer än vad det smakar att vara egoistisk i fråga om dåligt samvete och skulkänslor.

Känner att jag har en del kvar att jobba med för att få harmoni i tillvaron. Kanske är det som någon klok människa sa att var sak har sin tid och just nu är jag småbarnsmamma till tre med allt vad det innebär av självförsakelse. Men sen...

Gott nytt friskare år

Thu, 03 Jan 2008 11:07:36 GMT

Inför det nya året har jag vissa förhoppningar.

1. Att familjen ska lyckas gira undan alla elaka bakterier som de senaste sex veckorna gjort livet surt. Allt ifrån magsjuka, halsfluss, öroninflammation, urinvägsinfektion och vaknätter med hostande barn på magen har hittat in under vårt tak.

2. Att ett nytt fantastiskt jobb ska dyka upp och framförallt att jag ska få det.

3. Att jag ska hitta balans mellan måsten,borden och vill. Just nu är det sista väldigt lågprioriterat och det håller inte i längden, det vet jag av erfarenhet.

4. Att tillbringa mycket tid tillsammans med dem jag håller kära, familj och alla mina underbara vänner.

Utvärdering av ovanstående sker den 31/12 2008

Julen har varit lugn. Lagom med julklappar och människor på ett och samma ställe. Nyår skulle tillbringas i glada vänners lag men magsjuka satte stopp för det. Vi fick omgruppera för att barnen ändå skulle känna att det var lite festligt. Det blev således charader, skattjakt och playstationturnering. Stortjejens förslag, röda vita rosen, fick vi lägga ner då ingen orkade jaga. Kul hade vi i alla fall och barnens omdömmen var positiva. Att både jag och maken blir sjuka samtidigt är näst intill det värsta som kan hända men nu är det avklarat också. För närvarande är det bara lillfisan och mellanprinsen som är sjuka. Förkylda med nattliga hostattacker men det är fullt hanterbart. Har märkt att jag klarar mig på ganska lite sömn nu för tiden, ett tag i alla fall.

Fast på tåget

Fri, 21 Dec 2007 10:25:45 GMT

Maken har under snart två års tid gradvis ökat sina timmar på jobbet med 50 %. Från att ha jobbat 40 timmar i veckan är det nu mer regel än undantag att han gör 60. Han är så förblindad av "viktigheterna" på jobbet att han inte ens märkt detta själv. Fram tills nu har jag inte haft några större invändningar. Visst har jag ibland påtalat faktum men inte mer än så. Nu känns det allt oftare som att jag har fått nog. Fått nog av att själv planera, organisera och föra den här familjens liv framåt. Efter att en gång sprungit i väggen är jag vis av erfarenhet och är uppmärksam på symptom orsakade av stress. Nu har jag symptom och det är alltså dags att sätta sig ner och reflektera över våra liv. Ska boka in ett möte med honom ikväll, om han är hemma....

Sökandet efter julstämning

Tue, 18 Dec 2007 07:41:02 GMT

Varje år, vid den här tiden, får jag en föraning i magen. En föraning av en känsla från förr. Den vill inte riktigt infinna sig men gör sig ändå påmind på så vis att minnet talar om att när jag var barn så fanns den där, stark och konkret. Jag talar naturligtvis om att komma i julstämning. All denna förväntan och visshet om att något roligt och spännande var på gång. Min mamma kunde det där med julstämning. Hon stressade som en blå för att kunna bjuda hela släkten på julmat. Städade och pyntade så att hela huset kunde misstas för tomtens eget. Allt lagades från grunden och när jag lite försynt som vuxen påtalade att det finns folk som lever på att rulla köttbullar tittade hon stint på mig och fnös något om "dumheter". Men jul har det alltid blivit och fantastiska har de varit.

Nu har jag egen familj och kan starta egna traditioner och det går väl sådär. Inte stressar jag ihjäl mig för att hinna med "allt" som borde göras utan har en mer avslappnad inställning som går ut på att det som hinns med hinns med. I alla fall tror jag det. Det sociala arvet är som bekant svårt att bryta och visst talar samvetet till mig, -"Tänk på barnen, tänk på barnen....

Det är kanske just det jag gör. Deras mamma ligger inte i migränanfall när julaftonen kommer utan kanske sitter och spelar fia med knuff istället. Eller varför inte, tar en tur till pulkabacken istället för att jonglera med femton grytor.

I går kväll gjorde vi (läs jag) julgodis. Knäck, kola och Mozartkulor blev det. Stortjejen satte nejlikor i apelsiner och hängde upp dessa med makens hjälp. De doftar ljuvligt. Pepparkakor har bakats och hyfsat städat är det också. Julskinkan satte jag precis in i ugnen och den är garanterat slut innan julafton och då får jag väl köpa en till. Jul blir det i vilket fall som helst, så det så.

På minuten

Sat, 15 Dec 2007 16:10:27 GMT

Familjen är på simskoleavslutning och hos kompis och jag är alldeles ENSAM!!! Så sällan detta händer.

Vad gör jag då, vid dessa så sällsynta tillfällen. Jo, sätter mig framför datorn och lyssnar igenom de missade avsnitten av "På minuten". Skrattar högt i min ensamhet och blir så glad, så glad. De är så underbart fantastiska, dessa ordbajsare av hög rang. Rekommenderas varmt.

Dagen har i övrigt ägnats åt körsång i stadens invandrartätaste område. Barnen som stod i första åskådarledet och går på förskolan sjöng med för fulla muggar i våra julsånger. Föräldrarna stod bakom och gjorde så gott de kunde, men glada blev de och glad blev jag. Fick en känsla av att vara på besök i en annan stad än min egen. Känner ingen i detta område och är därför av förklarliga skäl aldrig på besök där. Tål att funderas på. Jag kanske skulle bli en sådan där intergrationskompis. -Javisst, sa maken. När dygnet får 25 timmar så...

Imorgon fyller lillasysters lillfisa 4 år. Vill å vill så gärna åka upp och gratulera henne men 24 mil tur och retur känns idag som 100 mil. Veckan som gått har varit av det något intensivare slaget och stressymtomen har gjort sig påminda. Behöver antagligen morgondagen för rekreation. Jag vet att systeryster förstår och jag får väl krama extra på lillfisan när vi kommer upp för julfirande nästa helg. Skickar ett fyrfaldigt cyberleve till dig, älskade lillfisa. Hurra, hurra, hurra,hurra!!!!!!!

Skridskor och varm choklad

Fri, 14 Dec 2007 10:43:34 GMT

De stora barnens klasser skulle till ishallen idag. Jag anmälde mig som materialtransportör då det blir tungt att gå med all utrustning. Vi blev ca fem föräldrar som åkte med i morse.

Morgonen var innan dess välplanerad för att om möjligt undvika att anlända till skolan med en stressnivå likt en stridspilots. Mor i stugan gick upp tidigare än körv för att göra den egna morgontoaletten. Stortjejen satt som vanligt fullt påklädd med den egna frukosten framdukad på en bricka. "Det är så skönt att sitta i lugn och ro på morgnarna", är hennes standardkommentar när jag tycker att hon istället kan sova en halvtimma längre. Var gick det fel med henne????

Mellanprinsen är en helt annan sak. Med grus i ögonen kommer han varje morgon på någon ny förklaring till varför han just idag INTE kan gå till skolan. Det kan vara allt ifrån att han bestämt hävdar att det fortfarande är natt eller att han har vrickat stortån under natten. Upp kom han i alla fall ock frukosten gick under protester ner.

Så var det dags att väcka trean. Hon är dock pigg så fort hon slår upp ögonen. Vällingen intogs i stortjejens knä samtidigt som jag bar ut fika, utrustning och varmkörde bilen. På med alla kläder för att hämta mellanprinsens kompis på vägen och med full bil anlände vi till skolan i tid. Ut med de större barnen och in med alla väskor. Jag och lillfisan körde vidare till ishallen och fick en mysig pratstund med de andra föräldrarna. Viktigt, viktigt.

Efter att ha knutit på tio par grillor satte vi oss så tillrätta för att njuta av skådespelet. Ungarna hängde i sargen, på varandra eller på de mål som fanns att tillgå. Så småningom blev de allt modigare och släppte både varandra och sargen. Med blossande kinder blev det så äntligen dags för den varma chokladen och lussekatter. Smakade mumma även för mig som "bara" satt bredvid. Lillfisan slocknade i mitt knä så hon fick ligga under en bänk när alla skridskorna så skulle av. Allt går....

Mellanprinsen och hans kompis följde sedan med hem då deras skoldag slutar 11.30. Nu är de hemma hos kompisen och leker och jag sitter här med raggsockarna fortfarande på fötterna. Ska nu gå ner i tvättstugan och installera den nyinköpta tumlaren. Blir det inget inlägg i morgon så vet ni varför, huset har antagligen brunnit ner......

Apropå stress

Thu, 13 Dec 2007 08:33:18 GMT

Jag har precis gjort en insikt som miljoner föräldrar naturligtvis gjort i åratal innan mig. December månad är vansinnig. Som ganska nybliven förälder till barn i den ålder då de börjar med olika aktiviteter slog insikten till mig med full kraft. Har tidigare klart och tydligt deklarerat för alla intresserade att "vi i vår familj gör minsann medvetna val åt våra barn och max två aktiviteter i veckan får de ägna sig åt". Ja, tjena vad bra det gick...

Stortjejen var smart nog att presentera sina tillskott av aktiviteter (badminton och gymnastik till de tidigare simning och körsång) med att "motion är ju SÅ bra för både kropp och själ". Dessutom var de flera i klassen som började så "ni kan ju hjälpas åt att köra".

När jag pratade med maken om hur det egentligen kunde hända svarade han "Ja, vem kan hon ta efter tro...."

Visst, hon är fostrad till att argumentera för sin sak men jag trodde ju inte att jag själv skulle gå i fällan. Mellanprinsen nöjer sig än så länge med fotboll och simning och lillfisan trivs med att hänga med.

Nu under luciaveckan har stortjejens kör FEMTON framträdanden på alla möjliga ställen i stan. Lägg därtill avslutningar på de andra aktiviterna med tillhörande festligheter och de obligatoriska luciafesterna, kvällstid, på skolorna. Tack och lov att lillfisan inte börjat på förskolan än. Att jag dessutom stod och sålde granar för mellanprinsens fotbollsförening halva lördagen gjorde inte saken bättre. Men, men, man vill ju "ställa upp" och vara "en deltagande förälder" men jag behöver väl knappast tillägga att jag ser fram emot jullovet.....

Att höra till

Mon, 03 Dec 2007 15:38:59 GMT

Som icke yrkesarbetande sedan 11 månader funderar jag ändå en del på jobbet. Nu hör det till saken att det hänt en del på mitt arbete sedan jag gick hem. Båda mina kollegor har slutat och ersatts med två nya. Den ene, en kille, har jag lärt känna ganska bra medans jag knappt vet något alls om den andra som är en tjej. Jag har inga problem med detta men det känns liksom inte längre som min arbetsplats. De har infört nya rutiner och det har börjat nya barn. Dessutom var jag och mina tidigare kollegor väl inarbetade med varandra och sådant tar tid. I mitt jobb arbetar man nära inpå varandra och utvecklar ett tyst språk, en tyst kompetens. Min ambition är ju att få en annan anställning innan föräldraledigheten är slut men om det inte blir så så går jag ju tillbaka till mitt nuvarande jobb. som jag ändå trivs bra med.

Kvällen ska tillbringas tillsammans med alla mina 15 kollegor då chefen har planerat julfest. Ska köra stortjejen och tre kompisar till gympan först och får sedan gå ifrån en stund för att köra hem dem igen.

Detta inlägg blev lite rörigt, känner jag. Kan bero på att det pågår en danstävling i rummet bredvid. Två 8-åringar dansar och två 6-åriga killar är domare och bestämmer typ av dans som ska bedömmas. Lillfisan sitter här bredvid och tycker att hon får alldeles för lite uppmärksamhet, så det är väl bäst att hon får lite mer då.

När första ljuset brinner

Sun, 02 Dec 2007 15:20:05 GMT

Jag är en verklig succer för advent. Stearinljusen lyser upp huset som värsta valborgsbrasan. Maken skakar på huvudet och är smått orolig för brandrisken men jag hävdar bestämt att alla ljusen är "säkrade". Både så till vida att de befinner sig utom räckhåll för barn och lättantändliga material.

Advent innebär också mycket sång och musik. I förmiddags höll min kör konsert i en lantligt belägen kyrka. Den var fylld till bredden och vi gjorde stor succé. Senare i kväll ska stortjejens kör ha konsert i stadens största kyrka och moderskapet (jag) kommer att sitta på första parkett och vara så rörd och stolt så att tårarna komma att forsa. Min kör har dessutom tre framträdanden till inplanerade innan jul och går allt som jag vill ska jag gå och lyssna på Göran Fristorp och Anna-Lotta Larssons julkonsert nästa helg. Som sagt, mycket sång och musik men det hör julen till och får mig att må som allra bäst.

Glada vänner

Fri, 30 Nov 2007 11:09:31 GMT

Tittade som vanligt in på min käre vän Steffanies blogg för att bli uppdaterad om hennes väl och ve. Då har sötnosen lagt upp ett kort på sig, leendes från öra till öra, och jag kom på mig själv med att bara sitta och titta på det, och må så bra. Att hon är urgullig visste jag ju redan och världens mest smittande skratt har hon också men kortet var så speciellt så till vida att jag själv blev så varm inombords och kom på mig själv med att tänka på vad mycket det finns att vara tacksam över. Tack gumman, för att du förgyllt min dag.

Nu tar vi helg och i kväll ska jag pussa på maken som jag inte sett sedan i måndags kväll.

Fritidsgård

Tue, 27 Nov 2007 14:17:45 GMT

Då mina stora barn (6 och 8 år) inte går på fritids nu när jag är "mammaledig" har vårt hem blivit fritids för deras kompisar. Jag är så glad att barnen har gott om vänner men efter flera dagar i rad med storkok och farligt höga decibellnivåer kan jag liksom få nog. Nog av många barn på ett och samma ställe som dessutom inte alltid kommer överens. Snacka om att få praktisera konfliktlösning. Tjejen och hennes kompisar är väldigt subtila i sin angrepp på varandra och det värsta som kan hända är att någon får epitetet bossig. Killarna är mer rakt på. "Gör som jag säger annars åker du på en propp". Därav sätts mina kofliktlösarkompetenser på varierande prov. Snacka om att behöva vara flexibel. "Okej, tjejer. Först gör ni som X vill en stund och sedan gör ni det som Y ville göra", eller "GRRRR, ni får ABSOLUT INTE SLÅSS!!!!Det är totalförbjudet!!!!SLUTAAA!!!

Behöver jag påpeka hur fel det blir om jag angriper tjejerna med förhållningssättet jag just beskrivit som killarnas. Det kan dröja några veckorna innan de kompisarna vill hälsa på igen...

Lägg därtill att de oftast befinner sig på olika våningsplan och mitt emellan sitter lillfisan och undrar varför mamma springer omkring och är så röd i ansiktet och har en kort och ytlig andhämtning.

Ja, ja, det är roligt nästan jämt. Maken åkte till Tyskland idag. Längtar redan efter honom. Vi är inne i en toppenperiod med mycket bus, skratt och kärlek. Ikväll ska jag iväg på genrep med kören inför söndagens adventskonsert. Farmor kommer hit och passar barnen.

Även idag går tankarna till Lillmys. Jag finns här dygnet runt, det vet du. Puss på dig.

sorgligt

Mon, 26 Nov 2007 11:36:55 GMT

Min syster ska separera. Efter 12 år och ett barn ska de gå skilda vägar och det är så sorgligt, och samtidigt kanske bra. Bra för att ingen av dem mått så bra den senaste tiden men sorgligt för att någonting tar slut. Det blir liksom aldrig detsamma igen. Jag vill och hoppas att min ex-svåger och vi kan fortsätta ha en bra relation. Det tror jag nog att vi kan bara allting får lägga sig lite grand. Jag tänker på dem flera gånger varje dag och skulle vilja lösa alla deras problem. Tyvärr sträcker sig inte min kompetens så långt men är man problemlösare så är man. Önskar dem i alla fall all styrka och kraft de kan behöva för att ta sig igenom den närmsta tiden.

Har idag varit utomhus för första gången på en vecka. Tidernas värsta halsfluss däckade mig under större delen av veckan som gått. Fick gå tillbaka till läkaren efter fem dagar med penicillin och få starkare grejer. Trots det tog det tre dagar till innan svullnaden började gå ner. Mellanprinsen blev sjuk i lördagskväll. Tack och lov att man bor i bebodda trakter med jourcentraler som är öppna dygnet runt. Han hade öroninflammation OCH halsfluss. Penicillin till honom också. Vi får väl se hur det går med stortjejen och lillfisan. Maken åker till Tyskland i morgon och blir borta tre dagar. De väntar säkert med att bli sjuka tills dess...

Vi skulle ha åkt till Ullared idag. Barnvakt var fixad och allt. Nu blev det inte så men vad säger världens bästa föräldrar som bor 12 mil bort då. Jo, att de kan komma ner nästa torsdag och passa barnen så vi kan åka på fredagen. Puss, säger jag. De är ju underbara.

HALSFLUSS!!!

Fri, 23 Nov 2007 17:19:32 GMT

Jag är SJUK!!

Tror inte jag har mått så här uselt på minst tio år, fysiskt i alla fall. Började ana oråd i måndagskväll när tempen visade 39,5. Gick, ordentlig som jag är, till doktorn på tisdag morgon. Råkade av en händelse inte köra den vanliga vägen till vårdcentralen och det var tur det för annars hade jag hamnat mitt i en bombbrisering. Åklagare Barbro Jönsson bor nämligen 400 meter ifrån vårt hus och alltså på vägen till vårdcentralen. När jag åkte hem märkte jag dock på det massiva polispådraget att något hänt. Fruktansvärt. Både för att det är en direkt attack på hela vårt demokratiska samhälle och dels för att det händer i min egen närmiljö. Barbro verkar som tur vara av det hårdare virket så jag önskar henne all lycka till.

Efter besöket hos doktorn fick jag penicillin utskrivet och trodde krisen var över. Tji fick jag . Den hade inte ens börjat. Tisdag eftermiddag, onsdag och torsdag är ett enda febertöcken med våldsamma halssmärtor. Jag har ändå fött tre barn den naturliga vägen men jag vet inte vilket som gjorde mest ont. Idag fick jag nog och gick tillbaka till doktorn. Han skrev ut ny penicillin ( anar att den egentligen är till för hästar) som alldeles säkert skulle ha ihjäl mina elaka bakterier. Hoppas han har rätt...

Det tråkiga i kråksången är att maken och jag fixat barnvakt över helgen för att åka till goda vänner i Malmö. Så blev det nu inte. Jag har halvt längtat ihjäl mig efter min vän då det är allt för länge sedan vi sågs men hon skickade tröstande mail om sa att vi kanske kan ses i jul. Hoppas...

Barnvakterna (mina föräldrar) fick nu istället rycka ut två dagar tidigare för att ta hand om både barn och barnbarn. Tack mamma och pappa för att ni är så fantastiska.

Äntligen bandy igen.

Sun, 11 Nov 2007 14:06:10 GMT

Maken är så glad, så glad. Stadens lokala bandyhjältar har återtagit plats bland de bästa igen och idag börjar allsvenskan. Termosarna är laddade med glögg, lagmössa och halsduk ligger nytvättade i hallen klara för bruk och snart anländer gänget för lite uppladdningssnack. Idag deltar även konsulterna från "over there". Kan antas vara exotiskt med lite förfrusna tår samtidigt som man i över två timmar försöker lokalisera en boll på en yta stor som en fotbollsplan när 20 utespelare gör allt för att transportera den i "rätt" riktning. Får man dessutom dricka varm saft och knapra på välkryddade kakor är väl lyckan total.

Själv går jag på en match om året. Derbyt mot grannstadens lag. Jag kan lova att det inte är för bandyns skull. Däremot får jag i två timmar stå och skrika okvädesord tillsammans med 2000 andra som tycker som jag. Sjukt eller friskt, avgör själv. Kul är det i alla fall.

Vi får väl se hur glad han är när han kommer hem...

Kvistigt läge

Mon, 22 Oct 2007 18:45:05 GMT

Gav mig i söndags ut med min kompis sekatören. Vädret var underbart, alla hade ätit frukost och lillfisan låg och sov i vagnen. Upplagt för några timmars trädgårdsarbete alltså. Avsikten var att ansa lite grann på våra två syrénträd som kantar ingången till vårt hus. Nu blev det kanske lite mer än ansning och slutade som det brukar. Jag börjar med sekatören och avslutar med fogsvansen (läs stor såg). Jag kan härmed meddela att vi har två totempålar som kantar ingången till vårt hus och ett inte längre upprättstående plommonträd. När maken tittade ut genom ytterdörren föll hakan ner och slog i stentrappan. Det han såg var sin fru i sitt anletes svett titta upp på honom ifrån avverkningsberget med något vilt i blicken.
- Det blev lite mer, älskling..? Fint, va????
Nu är ju han ganska van vid mina "små" förändringslustar så han stängde bara dörren med en suck. Det tyckte jag bara var bra så jag kunde återgå till mitt lilla projekt.
Hälften av grannarna stannade också till och mumlade något om att: Ja, det kan nog bli svårt för dem att ta sig igen etc. etc. bla. bla.bla.
Skitsnack. Allt jag avverkat tidigare har kommit tillbaka. Så det så.

Idag har jag lagt sju timmar ibland mina grenar och kvistar och förberett för avfärd till tippen imorgon. Det var inte lika kul kan jag säga men maken sa visst något om att städa upp efter sig igår....

Härliga fredag

Fri, 19 Oct 2007 19:43:49 GMT

Idag är jag så glad, så glad.
Har umgåtts med sonen och lillfisan ute i det vackra höstvädret. Att bara vara i nuet och se sina barn i ögonen som bekräftelse på att vi förstår och älskar varandra slår allt. Sonen som är 6 år har en ganska tuff attityd, mycket testosteron i den kroppen, men kan nu äntligen sätta ord på sina känslor. Vägen dit har varit lång och krokig då han fick ett flytande språk ganska sent. Nu kan vi glädja oss över resultatet. Vi skulle cykla till stan, han har precis har lärt sig cykla, och vid stora backen tvärnitade han.
- Jag känner mig rädd i magen.
- Vad bra att du berättar det för mig, svarade jag. Då går vi nerför backen istället så kanske vi kan cykla nästa gång.
Han verkade nöjd med det svaret och framförallt behövde han inte hitta på någon vit lögn för att framstå som tuff, när han egentligen var livrädd.
Det är de små detaljerna som gör det, sannerligen.

Ha nu en underbar helg alla fantastiska människor!!!

Nu är jag glad igen

Thu, 18 Oct 2007 08:18:56 GMT

Har haft några tunga dagar.
Tror för första gången i mitt liv, förutom när jag jag har varit gravid, att jag känt av mina hormoner. I går började jag gråta inför mina barn bara för att jag kände mig ledsen...
Har gått på preventinmedel sedan 16-års åldern och är för tillfället helt naturell. Röda veckan har aldrig påverkat mig varken till humör eller begränsat mig. Lite och få dagar, så har det varit. SÅ ÄR DET INTE NU!!!!
Nämnde jag att jag ska ringa mödravården imorgon för spiralinsättningstid. Bye, bye alla ädla ambitionenr om att låta kroppen få vara och verka efter sina egna förutsättningar. Fy för den lede säger jag och till syster yster som har det så här och tio reser värre jämt: HUR STÅR DU UT???

När jag hade självömkat mig färdigt i går kväll tog jag mig dock en löparrunda. 8 km blev det. Känner mig således gladare idag och man ska ju vara glad.
Hoppas ni mår bra alla där ute.

Återförening

Tue, 16 Oct 2007 11:29:21 GMT

I helgen har jag haft besök. Ett fantastiskt besök. Mina barndomskompisar fixade barnvakt och kom hit. Två av dem har jag inte haft någon tät kontakt med på 10-15 år men när vi väl träffades så var det som om vi sågs igår. Vi har känt varandra sedan koltåldern och delat alla faser i livet upp till vuxen ålder.

Som vuxen får man ju hela tiden nya bekantskaper men barndomskamrater får man aldrig nya. Det är ju bara med dem som man delar historia och det är värt mycket.

Vi var ganska vilda i tonårsåldern och kunde konstatera att vi var glada att vi tagit oss igenom den med livet i behåll ;)

En period vi inte delat är den period vi lever i nu. Att bli och vara förälder. Samtalen under helgen kom sig därför att mest handla om detta. Alla tre bor kvar i min hemstad så en del skvaller hann vi också med. Jag hade som bomull runt hjärtat när de åkte hem. Det kändes som om vi återknutit till varandra och att vi i fortsättningen ska ha en mer frekvent kontakt. Jag åker ju ganska ofta "hem" då min syster och mina föräldrar bor kvar och då ska jag prioritera att även träffa mina vänner.

Fortsättning på ...

Mon, 15 Oct 2007 08:58:53 GMT

...historien om dotterns klasskompis kommer nu här. Efter samtal med "mamman" hävdade hon att hon inte alls sagt som sonen hävdat. Hon skulle dock ta ett allvarligt snack med sonen om att han ljugit och dessutom framställt henne i en mindre fördelaktig dager. Jag känner killen ganska väl och känner i magtrakten att han inte är typen som skulle ljuga mig rätt upp i ansiktet utan att det skulle synas i ansiktet men, men. Nu är mamman i alla fall vidtalad och förhoppningsvis uppmärksammad på att omgivningen reagerar.

I övrigt har veckan varit bra. Mellanprinsen fick halsfluss i torsdag men alla andra har klarat sig. Stortjejen är i Dalsland på älgjakt och jag väntar när som helst ner tre barndomskompisar från Värmland. Maken och de hemmavarande barnen är förpassade till svärmor över natten för här vankas det FEST!!!!!!

Ha en underbar helg alla underbara människor.

stackars våra små barn

Sun, 14 Oct 2007 13:18:30 GMT

Lämnade som vanligt son och dotter på skolan 8.20. Vi är några föräldrar som bildar klunga och pratar varje dag men idag riktades dock min uppmärksamhet på en av dotterns klasskompis. Denna lilla 8-åring har tolv syskon och hans mamma dog förra året :((
Förutsättningarna för en harmonisk tillvaro är alltså desarmerade från början. Pojken i fråga stod på skolgården och såg så ledsen ut att jag till slut var tvungen att gå fram och fråga hur det stod still. Han tittade upp på mig och då kom tårarna.
- Men lille vän. Vad är det?
Då kom det fram att han dagen innan lekt med några killar i klassen. Hela gänget skulle efter att ha varit ute gå hem till en av killarna. Killen de skulle gå hem till säger då: Du får inte följa med hem till mig för min mamma vill inte det???!!!!
Jag fick bita mig hårt i kinderna för att inte explodera. Ärligt talat.
Jag frågade honom om vi skulle ta ett snack med den andre killen för att höra vad han hade att säga och det ville han. Efter att den andre kille berättat sin version stod det hela klart för mig. Vissa människor är så inskränkta och elaka. Hur i hela fridens namn kan man säga till sin son att han inte får ta hem en viss kompis. Må hända är han överaktiv och uppmärksamhetstörstande men då får man väl vara närvarande när de leker och hjälpa honom. Jag ville bara ta honom i famnen och berätta hur underbar han är men då hade han väl gått under av pinsamhet. Vi avslutade i stället samtalet med att den andre killen fick en kort föreläsning om empati och kamratanda.

En sak som jag ska göra är att fråga mamman i fråga om det stämmer att hon sagt så. Det får sätta sig var det vill. Hon kanske i alla fall fattar att saker och ting man gör och säger får konsekvenser.

Hemma igen

Mon, 01 Oct 2007 07:28:55 GMT

Åh, vad underbart vi har haft det. Jag vet inte när jag skrattade så mycket sist. Vi kan bli så barnsliga, jag och min syster, när vi är tillsammans. Vi skrattar åt saker som bara är roliga när det händer oss. Jag antar att vi har en egen intern humor som är svår att förstå för andra. Omgivningen skrattar oftast ÅT oss när vi får våra bryt, inte med oss.

Fredagen ägnades år shopping på förmiddagen och bergsklättring på eftermiddagen. Solen sken i Strömstad och klipporna lyste ljusrosa. Havet låg höstmörkt och respektingivande. Vi lade oss i en klippskreva och bara var, tysta tillsammans, mmm. På fredagkväll kom två damer som jag lärde känna när familjen var i Strömstad i somras. Görgoa människor som har nära till skratt. Vi satt ute på verandan inlindade i yllefiltar och drack rödtjut tills frosten jagade in oss.

Vi har sovit som stockar och lillasyster har fått frukost på sängen och jag har fått middagen serverad. Lördagen tillbringades i Svinesund, Nolby och Strömstad. Dessutom sov vi middag och gick på en pub i Strömstad. Myspys hela dagen.

På söndagen tog vi en lång nostaligitripp. Via Norge och Halden åkte vi in i Sverige och genom pappas hemtrakter. Där har vi varit varenda sommar fram tills vi blev myndiga. Farmor och farfar är numera döda och deras hus sålt men minnena, de finns kvar. Vi träffade några vi kände och pratade med dem. Det kändes konstigt. De hade blivit så gamla och vi är nu vuxna. Både jag och syster satt tysta i bilen och var tagna av stunden. Det kommer upp en massa känslor man inte känt på länge och dessa tar energi att bearbeta. Det var en blandning av sorg och nostalgi. Sorg över att vi inte längre hör dit. Det är verkligen paradiset på jorden. Nostalgi och glädje över alla härliga minnen man bär med sig.

När vi kom hem till mina föräldrar stod maten på bordet och vi hälsades med stora famnen. Vi hade massor att berätta och de lyssnade tålmodigt. Därefter körde jag hem lillasyster, som bor i samma stad, och fick gosa med hennes underbara 4-åring.

Jag hade ju 12 mil kvar att köra så sen eftermiddag sa vi hejdå och lovade varandra att göra om detta nästa höst. Väl hemma togs jag emot av min underbara familj. Maken såg ut att må bra och hade haft en bra helg tillsammans med barnen. Jag började längta efter dem när jag körde hem så det är väl som det gamla ordspråket säger: Borta bra men hemma bäst.

Pirr i magen

Thu, 27 Sep 2007 12:27:04 GMT

Kommer ni ihåg känslan man fick i magen som liten när något extra roligt och spännande skulle hända. Jag vet att jag kände så när vi skulle till Liseberg eller på semester. Jag har den känslan i magen nu för jag ska ha semester i helgen.

Min lillasyster och jag ska åka iväg tillsammans UTAN BARN!!!! och män.
Vi ska bara koppla av och framförallt göra det VI vill. Inga måsten eller "jag borde". Jag har köpt en bok och en korsordstidning. Stället vi ska till ligger alldeles vid havet och lantligt så det blir, om vi VILL, nog en del promenader eller joggingturer. Ett och annat glas vin slinker nog också ner.
Jag ser fram emot att sova middag, om jag känner för det.
Vill vi shoppa så gör vi det.
Med andra ord SEMESTER!!!

Räknar timmarna till fredag.

Att vara nöjd

Tue, 25 Sep 2007 18:12:26 GMT

De senaste tre år i mitt liv har varit en resa. En resa inåt.

Efter att ha varit högpresterande på alla områden drabbades jag 2004 av en svår utmattningsdepression. När den akuta krisen var över med hjälp av mediciner började jag ett mycket målmedvetet arbete för att komma tillbaka. Med terapeut, medicin och egen träning hittade jag steg för steg tillbaka till ett allt mer normalt liv. Jag var sjukskriven i sammanlagt 8 månader och trappade under de sista månaderna upp arbetstiden successivt.
Jag kom under den här tiden fram till en massa insikter om mig själv och vilka tankefel jag jag gått omkring och tillämpat.

Ett av dem var att jag tillät mig själv och min omgivning att köra slut på mig själv. Jag kan, jag orkar. Det hade jag ju alltid gjort förut.

Ett annat var att jag alltid var på väg någonstans, i tanken alltså. När människor pratade om att vara i nuet förstod jag inte vad det innebar. Jag tillät livet och tanken att snurra på så fort att jag till slut inte var närvarande i min egen verklighet.
Jag har stora minnesluckor från åren innan kollapsen och det är en stor sorg eftersom min son hann bli 3 år innan jag kunde stanna upp.
Nu har det gått tre år och jag är idag helt frisk. Medicinerna försvann ur mitt liv i mars 2006 och i april blev lillfisan till.
Jag har återfått mitt känsloliv och tar en dag i taget. Planerar inte så mycket utan lever livet spontant. Visst måste man planera vardagslivet men så länge det är kul att leka riddare med barnen och se att de är glada över att ha sin mamma tillbaka är jag nöjd.

Nu siktar jag in mig på en ny yrkesbana och det ska bli spännande. Skillnaden idag är att jag lärt mig att säga nej och att jag vet mitt egenvärde. Börjar hjulen snurra för fort igen så vet jag var bromsen sitter. Dessutom tycker jag betydligt mycket mer om mig själv i dag på så vis att jag aldrig skulle behandla mig själv illa igen. Jag är värd lycka och då gäller det att gå dit den finns.

Helg igen

Fri, 21 Sep 2007 07:59:46 GMT

Så var maken äntligen hemma igen. Eller hemma och hemma. Det första han sa när han kom sent på onsdag kväll var att på torsdag skulle han på ett möte i Gbg kl. 15.00 och att de skulle hålla på tills de var klara. Detta visade sig innebära 23.00. I dag fredag kommer han dock hem "tidigt". De stora barnen ska få sig en tur till badhuset. Skojsigt för dem. Jag tror att de saknat sin pappa.

Nu väntar en helt oplanerad helg med skön samvaro. Jag ska försöka ta igen de missade löprundorna, städa och laga god mat och bara vara.

Utflyktsdag

Thu, 20 Sep 2007 07:28:45 GMT

Studiedag för lärarna innbar ledig dag för barnen. Hade lovat dem att ta med varsin kompis och att vi skulle ut på äventyr.
Sagt och gjort, 7 barn och tre vuxna (grannen med bebis och bästa kompisen med son hängde också på) och stora fikaryggsäcken tog sikte på stans största lekpark. Promenaden dit tog 30 min.

2,5 h och fyra koppar kaffe senare var alla nöjda. Dagens andra mål var MAX och deras hamburgare. Jag tog deras kycklingsallad. God var den och mätt blev jag.

Alla hade trevligt och så var det dags för dagens tredje och sista äventyr. Åka buss hem. Jag "tvingar" oftast mina barn att gå men idag skulle jag vara "snäll" hela dagen så de fick åka buss hem. Efter att vi klivit av bussen och gått de två hundra meterna hem blev jag alldeles iskall. Ryggsäcken!!!
Ryggsäcken blev kvar på bussen med mobil, plånbok och nycklar i.
Panik!!!
Ropade till grannen att passa de stora barnen och galopperade därefter till hållplatsen med lillfisan i vagnen. Bussen vänder nämligen strax efter där vi gick av för att åter köra mot stan. Som tur var hann jag precis och busschaffisen hade noterat de kvarglömda grejorna och tagit hand om dem direkt så allt var kvar.
Ibland får man ha tur.

Summasummarum, en hellyckad dag på alla sätt, dessutom kommer älsklingen hem från Tyskland i kväll = löpning

Jobbsök

Tue, 18 Sep 2007 07:25:13 GMT

Dagarna går och mina tankar om framtiden pockar allt mer på för att få uppmärksamhet. Jag vet att jag helst inte vill tillbaka till mitt gamla jobb utan känner att det skulle bli ett naturligt avslut nu efter "mammaledigheten", för alla inblandade.

Med ännu en utbildning i bagaget är det väl dags att omvandla teorin i praktik. Sökte ett fantastiskt jobb i går som personalspecialist. Chanserna att jag får det är nog lika stora som att vinna en miljon på lotto men att söka är ju inte förbjudet. Får jag bara komma på intervju så tror jag att mina chanser ökar betydligt då jag är rätt bra på att sälja mig själv och på att ge ett gott intryck. Med andra ord är jag bra på att ordbajsa och få folk att tro att jag vet exakt vad jag pratar om. Jag hoppas också på att det ska komma ut några rektorstjänster här i stan som jag kan vara med att tampas om.

Efter min mentala härdsmälta för tre år sedan, då jag körde in i väggen i 300 km/h, har det varit skönt att gå till det gamla, trygga och invanda jobbet där man varit omgiven av människor som känner en och haft förståelse för att alla dagar inte varit toppendagar. Nu känner jag mig dock flygfärdig för nya utmaningar och bara att ha nått dit i tanken känns jätteskönt. Dessutom har maken nu fått satsat på sin karriär i fem år så det är dags för honom att ta över stafettpinnen vad gäller markservicen, vilket innebär att jobba deltid och ta huvudansvaret här hemma. Våra barn ska inte vara i omsorgen 45 timmar i veckan. Klarar vi oss på en lön och det lilla jag tar ut från försäkringskassan nu så kan en av oss jobba deltid sedan.

Maken är i Tyskland denna veckan. Bilmässa i Frankfurt stod bland annat på programmet. Schysst att få betalt för att kolla upp konkurrenterna. Saknar honom som vanligt massor och sms:en duggar tätt.

Träningen går bra och jag håller fortfarande på att springa tre dagar i veckan. Med maken borta blir det till att ta vagnen med sig till skogs men lillfisan sover så gott under våra turer. Bonusen av träningen är -3,6 kg hittills vilket innebär att det är 3,4 kg kvar till målvikt. Jag har inte bråttom men räknar alla kcal jag stoppar i mig och beräknar vara klar i början av november. Det känns bra att offentliggöra detta så ni kan hålla koll på mig. Vill inte ramla tillbaka ner i frosseriträsket, igen.

Hos doktorn

Wed, 12 Sep 2007 13:55:46 GMT

Stortjejen har i flera dagar klagat på ont i magen men min vana trogen så tror jag ju att det ska gå över med guds försyn. Det gjorde det inte den här gången. Lillfisan hade dessutom tid på bvc så varför inte passa på när vi ändå är på vårdcentralen.

Sagt och gjort, in med alla i bilen och ut med alla ur bilen. Lillfisan hade tid 10.00 och vi var där tio minuter innan.

Vi hinner skriva in dig, sa jag till stortjejen. Det är alltid så lång väntan ändå.

Naturligtvis var det nästan helt folktomt idag så det var upplagt för snärjiga tider. Stortjejen fick panik vid tanken på att träffa doktor Jörgen ensam, vilket jag helt kan sympatisera med, och bvc-tanten började se måttligt road ut när vi inte infann oss i tid. Till slut kom hon till oss i väntrummet, jag hade sagt att vi BARA skulle skriva in stortjejen, och ville ta med lillfisan för undersökning. Klantig och brysk som hon är (jag vet, hon går till historien som den människa som minst av alla passar att jobba med små barn) tog hon helt sonika lillfisan ur min famn men se det skulle hon inte ha gjort.

Ett ramaskri fyllde väntrummet när lillfisan i ren panik försökte återgå till sitt ursprungliga läge, nämligen min famn. Samtidigt sitter/halvligger stortjejen i stolen bredvid och gråter och vrider sig i plågor.

-Ja.ja, sa kärringen (förlåt), det här blev ju inte bra.

-NÄÄE, svarar jag och ser myndig ut. Vi kommer till dig så fort vi är klara här. De har sagt att det ska gå fort.

Med en mumlande bekräftelse på att hon hört mig trippade hon tillbaka till sitt kontor.

Så var det vår tur. Ut i väntrummet kommer en liten, gammal farbror som säkert varit pensionsmässig i tio år.

-JHDGS IFJAIFUIF, säger han.

-VA?? Två fågelholkar stirrar på honom. Lillfisan är glad för hon fattar lika mycket som i vanliga fall

-JHDGS, säger han igen.

-Menar du Stortjejen, säger jag.

- JÄ, säger han.

Hurra, tänker jag. Han är är inte bara gammal utan influgen från Danmark dessutom. Jag pratar ALLTID engelska när jag är i Danmark, så bra förstår jag det språket.

Stortjejen såg om möjligt ännu mer panikslagen ut och gav mig blicken " lämna mig inte".

Han klämde på magen och pratade med oss. Jag hade en oförståenderynka på näsan hela tiden.

-Urinprov, jaha. Visst, visst.

Iväg till labb.

-Måste jag kissa inför tanterna, sa stortjejen förskrämt.

-Nej, men i en mugg, svarar jag.

Tillbaka till gammelpölsan som som säger något i stil med:

-blåsjfjfkhskjg.

-????

-blåsfjgklsdg

-Jaha, urinvägsinfektion. Men så bra då, då vet vi i alla fall vad det är. Han kan lika väl ha sagt att hon behövde en ny lever men okej då låt gå för urinvägsinfektion.

Penicillin i 7 dagar tar nog död på det mesta.

Så klagar folk på att det är långtråkigt att vara mammaledig!!??

Måndag igen

Mon, 10 Sep 2007 07:24:16 GMT

Så var det måndag igen. Under helgen som gått gick familjemästerskapet i golf av stapeln. Min familjs vill säga. Deltagarna är jag själv, maken, mor, far, bror, svägerska och brorson. Totalt sju tävlande. Priser tiggs ihop av diverse företag i stan och arrangörerna väljer bana. I år var det jag och maken som stod som arrangörer. Vädret var på vår sida och tävlingen kunde genomföras under trevliga former. Stadgarna är tydligt uppgjorda och vandringspriset förses varje år med vinnarens namn prydligt inpräntat på en mässingsplakett. Kvällen avslutas med middag och prisutdelning. Vinnare i år blev min mor, svägerskan på andra plats och pappsen på en tredje. Ytterligare resultatredovisning anser jag vara onödig....

Som alla kan notera så är ingifta i familjen självskrivna i mästerskapet. Så är dock inte fallet i makens familj. Makens far, bror och maken själv har ett liknande mästerskap men där får inte jag vara med. Min teori är att svärfar aldrig skulle hämta sig från att bli slagen av en deltagare av kvinnligt kön, vilket skulle hända varje år då hans golfspel inte utförs enligt gällande föreskrifter. Kort sagt, hans manlighet är så skör så väljer han att förklara det hela med att han vill spela ensam med sina "pojkar". Döm då av min förvåning när min egen far bjöds in att delta förra året, ja just det han har ju en snopp...

I övrigt är stortjejen hemma från skolan med magont. Hon var ute med min bror i båten igår och har antagligen ätit alltför mycket av det onyttiga slaget. Han berättade att hon inte kunde bestämma vilka kakor hon ville ha till fikan så då "köpte jag en av varje sort", sa broder. Utifrån kännedom av dottern vet jag att då åt hon en av varje sort och därefter korvmojmat. Då får man ont i magen. Hoppas att det går över bara skiten lämnat kroppen.

God vän på besök

Tue, 04 Sep 2007 07:08:01 GMT

Efter min utläggning för några dagar sedan om saknaden efter vänner och familj ringde just en vän och ville komma på besök. Nu är hon här, med sina två små barn. Hon går just nu genom en separation från barnens far så vi blev sittande med varsitt glas vin och pratade halva natten. Den andra halvan var lillfisan febrig och gnällig så sova får jag göra en annan dag. Är trots detta inte trött, än.

Tillvaron tuffar på med vardagslycka och vardagsproblem. Jag hänger i med min löpträning. Tre gånger i veckan blir det och lättare och lättare känns det.

Vi har bröllopsdag idag. 3 år som gifta och 11 år tillsammans. Maken hade fixat barnvakt och bokat bord på en italiensk restaurang men det får vi lägga på is. Ingen av oss vill lämna barnen till med barnvakt när de inte är friska. Så istället får en av oss gå på föräldramöte. Tjoho!!

Ett kalas senare

Sat, 01 Sep 2007 15:48:23 GMT

Så har det varit barnkalas igen. Den var det 6 års kalas för lillprinsen. 12 sexåringar med massor av spring i benen invaderade trädgården (tack och lov för fint väder). Två timmar och paketöppning, fika, tårta, lekar, medling och skattjakt senare satt maken och jag i varsin stol på altanen och pustade ut. Jag var glad att jag hade varit ute sprungit innan kalaset för efter hade jag aldrig orkat.

Syster med dotter har varit på blixtvisit. Underbart att träffa dem. Dottern är så fantastiskt härlig att vara med. Hennes kommentarer är oförglömliga. Nu har de åkt hem och jag saknar dem redan.

Nu sitter jag här i lugn och ro. De stora barnen är i källaren med kompisar och spelar play station. Maken och lillfisan är hos en kompis. Vad ska jag hitta på då. Inga hushållssysslor. Kanske läsa min bok eller lösa korsord? Nej, då blir jag trött och kanske somnar. Det går inte. Se på dumburken? Ja, det låter lagom avkopplande just nu.

Ha det gott där ute.

kalasdag

Thu, 30 Aug 2007 07:04:33 GMT

Lillprinsen fyller 6 år i dag. Med sång och frukost på sängen gratulerade hela familjen honom. Storasyster lät som vanligt munnen gå och berättade precis vad han hade att vänta sig under dagen. Mycket information att ta in precis när man vaknat kanske. De är så olika med det. Stortjejen är klarvaken direkt hon slår upp ögonen och lillprins är i koma.

Därefter bar det ut på skattjakt. Vi började för flera år sedan med att leda ett snöre genom hus och trädgård som födelsedagsbarnet får följa. Vid slutet väntar den stora överraskningen: Födelsedagspresenten!!!

Lillprins har i 2 år önskat sig playstation och avstått lördagsgodiset för att spara ihop till ett ("du måste lära dig pengars värde") och detta har han lyckats med. De pengarna kan han nu använda till bl. a. spel eftersom playstationet redan var inköpt och väntade i slutet på snöret. Han blev så glad och pratade hela vägen till skolan om att han och bästa kompisen nu kan spela hemma hos oss "osså". Han kommer att få fler spel när resten av släkten kommer och grattar, när det nu blir.

Några kommer idag i alla fall, makens sida. De bor ju i samma stad.

För övrigt står klippning av mitt hår på agendan. Hoppas lillfisan är nöjd och glad under tiden. Hon ska äta precis när jag har klipptid men får väl trycka i henne innan, om hon vaknar.

Jag har behövt klippa mig länge så det ska bli underbart att få en frisyr igen.

Insikt??

Wed, 29 Aug 2007 18:35:36 GMT

Under årens lopp har jag med jämna mellanrum kommit igång med att springa. Alltså motionsspringa. Under 90-talet höll det i sig i flera år men så kom barn 1 och 2 och vikten gick upp. Jobbade bort det mesta av denna och så kom barn 3. Det är den vikten jag håller på att jogga bort nu.

Eftersom jag inte ska ha fler barn nu så finns en förhoppning om att jag ska hänga i och komma någon vart med träningen. Kanske lägga upp en plan för att under nästa år kunna avverka några motionslopp. Har nu sprungit varannan dag i tre veckors tid och är uppe i 9 km. Det går inte fort men det är härligt. Älskar endorfinkickarna och behöver dem verkligen nu. Dessutom är det så enkelt med löpning. Inga tider att passa och skorna kan man ta med sig överallt.

Jag hoppas alltså på att bli beroende av löpning. Vilken strävan...

Saknar min syster

Mon, 27 Aug 2007 08:06:17 GMT

Jag flyttade från min hemstad som 18-åring. Till samma stad som min äldre bror också flyttat till. Kvar "hemma" blev mor, far och lillasyster. Hon läste på högskola i Örebro och bytte därefter stad ett par gånger beroende av var hon fick jobb. Sedan gör hon ett oväntat drag. Hon flyttar hem igen, till den lilla stad vi kommer ifrån. Jag saknar att inte ha henne nära. Att inte kunna ta en fika ihop och hjälpa varandra med barnen. När vi ses blir det ett sådant projekt med att packa för hela familjen och resa iväg över helgen. Hon är den människa som står mig närmast (efter maken förstås) och inget skulle göra mig gladare än om hon bodde närmare. Love you.

Sedan har jag en kompis som har flyttat runt en del i Sverige och även gjort utlandstjänstgöring. Nu tror jag hon har landat för gott i Malmö och det är ju också en bit bort. Vi försöker båda se till att vi ses några gånger varje år för att underhålla vänskapen men allt hade ju varit så mycket enklare om vi bodde närmare varandra. Love you.

Vänner är så viktiga och det verkar som om det blir svårare att få nya ju äldre man blir. Riktigt nära vänner i alla fall. Nya bekantskaper gör man ju hela tiden men riktiga vänner, de man delar historia med, de växer inte på träd.

Uppdatering

Sun, 26 Aug 2007 21:16:50 GMT

Tillbaka igen. Har haft ett annat bloggforum samtidigt och då har detta blivit lagt i träda. Ska försöka underhålla båda så gott det går.

Livet rullar på. Två barn i skolan (nollan och tvåan) innebär uppställning för samtliga 6,30. Maken är då redan utflugen till jobbet. Välling till lillfisan och frukost till oss andra. Därefter promenad med vagn och apostlahästar halvannan km. till skolan.

Lillprinsen slutar 11.30 och då står hämtningspatrullen redo för avfärd hemåt. 8-åringen går hem själv vid 13.30.

Jag har inte riktigt fått ner pulsen (läs: fått in rutiner) till rekommenderad nivå men jobbar på det. Har mycket tankar i skallen. Räcker jag till, är jag en bra mamma, i morgon ska jag inte skrika på dem etc.etc.

Är inte riktigt sams med mig själv. Jag vill att mina barn ska ha närvarande föräldrar och inte bli lämnade på förskolan tidigt på morgonen och hämtade sent på eftermiddagen. Därför har jag och maken valt att hoppa av statuståget.

Jag är hemma just nu och försöker tillgodose allas behov men mitt uppe i detta känner jag ibland: Men jag då. När ska mina behov bli uppfyllda och vilka är de. Det verkar inte räcka med tre pass i motionsspåret i veckan. Jag behöver mental stimulans för att må bra. Mycket av tankeverksamheten just nu kretsar kring när jag ska börja jobba och hur mycket ska jag/vi ska jobba. Ska båda jobba deltid eller ska maken vara pappaledig? I-landsproblem kan tyckas men det är min verklighet och mina probelm. Barnen är små så kort tid och den vill jag/vi dela med dem så egentligen vet jag vilken väg vi ska gå det gäller bara att fundera ut hur vi ska lägga upp det.

Hemma igen

Sun, 12 Aug 2007 21:27:20 GMT

Åh, så underbart. Både att vara hemma igen och hur det varit under veckan som gått.

Vädrets makter har verkligen varit på vår sida. Rena medelhavsvärmen i 5 dagar med långa sandstränder och sköna havdsbad. Kvällarna har vi tillbringat på klipphällar med grillen bredvid oss och bedårande solnedgångar framför oss. Som sagt, åh så underbart.

Barnen har fiskat kräftor och ....kivats. Tyvärr det enda molnet på himlen. Lillfisen har skött sig exemplariskt men de två större har inte varit att känna igen. I vanliga fall så självständiga och kreativa blev plötsligt vuxenberoende och fantasifattiga, när de inte kivades förstås. Vi förstod snabbt vilken strategi som behövde tillämpas och har alltså varit MED barnen. Har de badat har vi badat, har de åkt vattenrutschkana har vi åkt vattenrutschkana (vilket för övrigt var tokroligt) osv. Vid några enstaka tillfällen har jag motat iväg dem till den närliggande lekparken men i övrigt har det fatiskt varit ganska mysigt. Bland annat är rekordet i strandtennisträffar upp i 26.

Kanske var det precis vad vi (jag och maken) behövde. Att få kvalitetstid med barnen. Vi tycker att vi lägger så mycket tid och energi på dem i vanliga fall men när jag börjar tänka på det så är det allt för ofta en dammsugare eller tvättmaskin inblandad, kvalitet???

Det blev tydligt när mellanjunioren frågade mig varför jag tycker mer om lillfisen än om han och stortjejen (mardröm för alla föräldrar). Satte mig med honom i knät och angrep problemet genom att först dementera att så var fallet och därefter fråga honom vad lillfisen klarar av på egen hand. Han kom då fram till att hon kan ligga själv.

Jag fortsatte med att fråga vad han kan själv varpå han svarade, allt!!?

Den gemensamma slutsatsen vi kom fram till var att kärlek och tid inte hänger ihop, utan hur vi använder den tid vi har tillsammans.

Det var en stor insikt att göra när man snart är 6 år.

So long

Sat, 04 Aug 2007 08:46:32 GMT

Nu åker familjen bort en vecka och vad händer då med vädret?

Jo, sol och sommar väntas flera dagar framöver. Vi ska ligga och lapa sol vid havet i Strömstad och förhoppningsvis ha det underbart. Hoppas ni alla också har det underbart så uppdateras vi om en vecka.

So long

Små stunder i tillvaron

Mon, 30 Jul 2007 20:16:56 GMT

Att få några timmar tillsammans med den man älskar blir så värdefullt när det finns barn med i bilden. Då jag valt att bosätta mig på annan ort än min familj är tillgången på barnvakt begränsad men igår ställde makens mamma upp. Stortjejen var i Vimmerby med syster och hennes familj så det var mellanprinsen och lillfisan som det gällde.

Maken och jag hade planen klar. En golfrunda stod högst på önskelistan. Vi spelar ju av naturliga skäl aldrig tillsammans utan det är varannan gång som gäller. Nu blev det alltså tillsammans. Det var jätteroligt och spelet gick som en dröm, för mig i alla fall. När 18 hål var spelade ringde vi till farmor för att kolla läget. Allt var bara bra och hon tyckte vi skulle åka hem och duscha för därefter komma upp till dem och äta kvällsmat. Jag blev helstressad.

-Men, men, ska vi inte åka raka vägen upp ändå? Lillan brukar ju bli kinkig så här dags. Farmor känner henne ju inte så väl (underförstått hon saknar nog sin mamma).

Som tur var, var maken bestämd och sa att nej, nu banne mig åker vi hem och duschar. Okidoki, tänkte jag och försökte slappna av. Väl hemma var jag avslappnad och vi utnyttjade egentiden på bästa sätt...

När vi kom upp till farmor satt mina älsklingar vid köksbordet och hade det så mysigt så.

Idag har jag och maken gått som på moln och behöver jag tillägga att känslan sitter i länge...

Sökes:

Vi behöver en tillgänglig, anvarsfull och barnkär barnvakt. Några frivilliga???

Bowlingmästerskap

Sat, 28 Jul 2007 12:59:26 GMT

Med besök både från Skåne och från Värmland (kompis och systers familj) och ihållande regn var det som upplagt för inomhusaktiviteter. Men vad. Jo, bowling. In med alla 9 i olika bilar och iväg till den lokala bowlinghallen. Som regerande familjemästare kände jag pressen att leva upp till tidigare meriter. Alla deltog, stora som små. Staketen for upp när det var barnens tur och ner när vi vuxna spelade. En del av oss hade nog behövt dem uppe..

Det gick precis så illa som det inte fick. Jag spelade uselt och maken bra. Så bra så han tog hem förstaplaceringen. Inte ens skåningar eller värmlänningar rådde på honom, tyvärr.

Kul hade vi och det passade alla åldrar så det här gör snart om igen.

muskelbrist

Fri, 27 Jul 2007 12:39:19 GMT

Ibland ploppar det upp funderingar i skallen på mig som, enligt maken i alla fall, ingen annan går och tänker på. Som idag till exempel.

Det var dags för den återkommande veckohandlingen och eftersom maken har semester så åkte jag utan de tre barnen.

Så när jag står i kassakön efter att ha fyllt vagnen rågad ploppar det till.

- Undrar vad allt i vagnen väger tillsammans?

Jag gör en enkel överslagsberäkning. Blöjor ca 2 kg, 8 liter mjölk 8 kg, frukt och grönt ca 5 kg osv. Allt som allt kom jag fram till att det vägde ca 20 kg. Sedan får vi ju alltid komplettera under veckan så säg 35 kg mat i veckan. De följande tankarna kom sedan av sig självt. 140 kg i månaden, 1680 kg på ett år och följdaktligen släpar jag alltså hem nästan 17 ton mat på 10 år.

Ändå kan man knappt ana bicepsen på överarmarna. Jag borde ju se ut som värsta atleten, mm you wish. Men samtidigt kom jag ihåg hur mamma, som är hälften så stor som mig, knäckte mig i armbrytning för några år sedan. Hon har ju också fött upp tre barn så om 20 år när mina barn är vuxna, DÅ ser jag ut som en atlet...