Mellan amning och fotbollsträning

 

..och närvara mer. Det är den gotiska knuten för mig just nu. HUR GÖR MAN???

Jag får påminna mig själv om att sluta tänka för att aktivt deltaga i det som händer runt omkring mig. Vid de mest onaturliga tidpunkter poppar det upp saker i skallen som vi borde/måste/vill göra inom en överskådlig framtid. För att inte tala om allt som inte får glömmas. Jag lever från dag till dag med almanackan ständigt närvarande och har kommit dit hän i alla fall att jag försöker att bara ha en dag i huvudet i taget. Ibland går det bra och ibland mindre bra. Mantrat: Vad är det värsta som kan hända, används flitigt för att anpassa pulsen till normal nivå.

Livet är ju så underbart och ska levas fullt ut. Med barnen och maken är livet perfekt, jag vill bara att det ska gå lite långsammare...

Makens bror kom igår hem efter tre månader i Thailand. Han har köpt en tomt där och om 22 månader står huset färdigt.

- Ni får jättegärna låna det, sa han idag när vi drack kaffe.

Gulp!!!

Visst, tänkte jag. Ska bara operera bort hjärnspöket som sitter som berget i hjärnan efter härdsmältan för tre år sedan, alltså den paniska rädslan för att vara instängd. Tåg går bra, buss går bra men flyg går ta mig fan inte bra.

- Ursäkta, men nu vill jag gå av. Funkar inte mitt över den ryska taigan bruden. Varsågod och sitt ner, vi är framme om femton timmar. Tjena.

 

Jag vet att det sitter i huvudet och att det går att få bort men att ta tag i det har varit för jobbigt fram tills nu. Rent logiskt har jag gått igenom massor av flygresor och inser ju var problemet sitter. Vet bara inte vilket som är bäst. Narkos eller ett hårt slag i bakhuvudet.

- Va, terapi? Jaha, du tänker så. Ja, ja. Det kanske man skulle prova eller också gör jag som jag gjort med de andra hjärnspökena. Utsätter mig för situationen med tryggt sällskap och låter ångesten komma. Ibland hanterbar, ibland inte. Synd för medresenärerna bara om jag skulle få en panikångestattack på 10 000 meters höjd...

 

till stortjejens förtret.

Hennes närmaste kompisar har fått mobiltelefoner. De är ÅTTA ÅR!!!!!!

De har inget behov av en mobiltelefon men klantiga, otänksamma vuxna ser till att skapa detta behov. Jag blir så TRÖTT:(

Jag har förklarat för stortjejen att i ett par år till jag vill alltid veta var hon är och då kan jag ringa dit. Dessutom är hon av typen som kan tappa bort plånboken mellan ytterdörren och bilen så telefonens varande skulle inte bli långt.

Hon accepterar förklaringen men framförallt accepterar hon att det är vi vuxna som tar beslutet om om och när hon har behov av en telefon. Jag förstår väl också att att jag inte kommer att kunna stå emot hur länge som helst och gör det ju inte för sakens skull men jag undrar just vem föräldrarna lägger skulden på när telefonen tappas bort eller blir stulen???

Jag har i hela mitt liv läst mycket böcker och dessutom samlat på dem. Sedan jag fick mitt första barn för snart nio (!!) år sedan har jag märkt av perioder då lusten (läs energin) att läsa bara inte velat infinna sig. Jag har då hemfallit åt korsord och suduoko vilka är bättre lämpade för kortare stunder och dessutom ser till att hjärnan inte rostar ihop helt. Jag kan med glädje informera om att den senaste perioden av lästorka nu verkar vara slut då jag på två veckor slukat fyra böcker. Med tanke på att jag bara läser innan John Blund dyker in genom sovrumsfönstret känns det som värsta bokfrossan. Då mellanprinsen upptäckt rymden och ställer en massa omöjliga frågor har vi dessutom varit på biblioteket två gånger den senaste veckan. Sist sprang jag av en händelse på senaste Helene Turstens "Mannen med litet ansikte". Lycka :)) Boken ska vara tillbaka inom sju dagar. Ha, sju dar. Jag kommer att sträckläsa den på två nätter.

 

Till min födelsedag, som infaller om en månad ska jag bara önska mig böcker. Min goda vän i söder har på sin blogg några roliga boktips om relationer. Efter att ha avslutat Maria Svelands "Bitterfittan" ser jag fram emot införskaffandet av "Familjens projektledare säger upp sig" av Gunilla Borgensten. Ska dessutom se till att maken läser den.

 

Apropå Maria Svelands bok "Bitterfittan". Kommer på mig själv med att uppmärksamt observera de vuxnas aktiviteter i vår familj. Med rätt "glasögon" och förbehållslös inställning reflekterar jag över vilka roller och mönster vi hemfaller åt. Det första som slår  mig är att vi är ett ganska bra team. Precis som i ett arbetslag har vi utvecklat en tyst kunskap. Kunskapen om våra barns behov och rutiner. Ta gårdagskvällen till exempel. Stortjejen och lillfisan var med mig i badet. Stortjejen vill ha sin hårtvätt på ett visst sätt för att undvika katastrofen som det innebär att få schampo i ögonen. Därefter behövs det två badlakan, ett till håret och ett till kroppen för att enligt henne undvika eventuella frostskador. Vanligtvis har vi en temperatur på 25 grader i badrummet men det gäller att välja sina strider så två badlakan tillhandahålls således. Lillfisan sitter under tiden i ett fast grepp mellan stortjejens ben och plaskar av hjärtans lust.

 

Efter avslutat bad väntar kvällsmat och i köket står maken redo att ta emot beställningarna. Stortjejen vill ha sin youghurt i glas och mellanprinsen i tallrik. Detta vet maken. Stortjejen vill ha rostad macka, lillprinsen mikrad macka med smält ost. Detta vet maken. Jag blandar välling till lillfisan som sitter i sin stol och knaprar på ett knäckebröd. Måltiden avslutas med tandborstning och toalettbesök. Därefter väntar sagoläsning med de stora barnen för maken och jag lägger lillfisan. I morgon kanske vi gör tvärtom. Allt efter lust och behov.

 

20 minuter senare sitter vi i soffan med varsin kaffekopp och ler förnöjt mot varandra.

- Vi har det ganska bra, va? säger maken.

- Ja, säger jag. Du är bra.